Akut operation på Busamed privatsjukhus

Ja, hejåhå så det kan gå! Den senaste dryga veckan har varit dramatisk.
Jag, Samira, har sedan i julas haft alltmer ont i höger sida av ryggen, ut åt sidan och upp mot skulderbladet. Det har varit en huggande, plötslig smärta som till slut fick mig att vika mig dubbel, och var så intensiv att jag fick svårt att andas. Efter rejäl utredning hittade man orsaken: ett diafragmabråck på höger sida, där en bit av levern hade trängt igenom. Från början var tanken att jag skulle hinna ta mig hem till Sverige som planerat i slutet av april, men smärtan accelererade hastigt. SOS Alarms läkare gav mig alternativen ambulansflyg hem till Sverige eller operation på plats direkt här i Kapstaden. Björn och jag har fått ett stort förtroende för sjukvården här genom åren. Man behandlas med stor respekt och känner sig mer som en kund än en patient. Läkarna är minst lika skickliga som de vi har i Sverige, mycket pedagogiska, förtroendeingivande och generösa med sin tid. Dessutom hjälpte inte de smärtlindrande medicinerna jag fått längre. Valet kändes självklart och lätt.

Jag lades in på nya fina Busamed Private Hospital i Strand utanför Kapstaden torsdagen den 21 april. Av någon anledning (platsbrist? allmän förvirring? hastigt och olustigt?) hamnade jag i ett fyrbäddsrum på medicinska avdelningen isf kirurgivårdavdelningen. En av mina rumskamrater låg och pratade för sig själv med hög röst, en annan hävdade att personalen försökte ta livet av henne. Björn och jag är inte överdrivet gnälliga men det kändes liksom inte som en optimal uppladdningsmiljö kvällen före en stor operation. Björn fixade, för det mycket facila pristillägget av R600, ett jättefint enkelrum åt mig.

Kl 07.15 morgonen därpå rullades jag in för operation och kl 11 var allt klart. De första dygnen därefter spenderade jag i ett härligt LSD-rus - ja, så var det faktiskt. En av tre intravenösa smärtlindringar var enligt läkarna en rejäl dos LSD. Jag hade häftiga drömmar, kan jag lova.

Busamed sjukhus fyller ett år den 5 maj, så allt är förstås sprillans nytt och av senaste modell. På intensiven låg jag i en säng med en luftmadrass som pumpades upp växelvis i olika sektioner för att förhindra liggsår. På fötterna hade jag ett slags tofflor som pumpades upp automatiskt då och då för att massera mina fötter och minska risken för blodpropp. Med tanke på att jag blev kvar på intensiven i hela fem dagar så var det väldigt skönt med dessa bekvämligheter.

Nu är jag hemma, än så länge lite ynklig men allt kaxigare för varje dag. Läkaren frågade om jag hade ont härom dagen. Bara när jag andas, svarade jag :-). Inte så konstigt kanske med tanke på att de fick bända upp revbenen och kollapsa ena lungan för att komma åt bråcket. Sex veckor ska det ta att bli smärtfri och återställd, men vi hoppas få klartecken att kunna få flyga till Sverige i slutet av maj. Fördelen för er, kära bloggläsare, är att ni under några veckor framöver kommer att få direktrapporter från ett Kapstaden i vacker höst- och vinterskrud.