"Vårt" fartyg Silver Cloud i hamnen i Ushuaia |
Den häfiga poolen på Faena Hotel |
Rojo Tango på Faena |
Efter Buenos Aires flög vi vidare till staden Ushuaia i Eldslandet (Tierra del Fuego) längst ner i Patagonien på Argentinas sydspets. Staden ligger vid foten av bergskedjan Andernas sydligaste del, så de snöklädda bergstopparna utgör en häftig fond till staden. Vi bodde i två nätter på femstjärniga familjeägda hotellet Arakur Resort & Spa som liksom Faena ingår i The Leading Hotels of the World.
I Ushuaia åkte vi på dagsutflykt med landrovers ut i vildmarken. Landskapet är verkligen hisnande vackert med snöklädda bergstoppar, brunröda torvmossar och stora djupblå sjöar som vi också fick ta en paddeltur på. Till lunch anordnade våra guider en asado (braai/BBQ) ute i det fria nere vid kanten av en sjö. När köttet grillades kom några små rävar och en vit skogskatt ut ur skogen och kikade nyfiket på oss och sniffade på dofterna från det grillade köttet.
Dagen efter vaknade vi upp till underbart solsken. Vårt
fartyg Silver Cloud hade kommit in kvällen innan och det blev vackra bilder
från hotellterrassen med fartyget i hamnen och de snöklädda topparna i
bakgrunden.
Efter en fin lunchbuffé på hotellet hämtades vi för färd ner
till kryssningsfartyget.
När vår hyttdörr öppnades fick vi en rejäl
överraskning: vi klev rakt in i en stor trevlig matsal med vardagsrum intill,
och i nästa avdelning ett rejält sovrum plus den största walk-in closet vi
någonsin sett – och två fullutrustade badrum. Vår eleganta frackklädda butler Bryan och ”suite attendant” Sachin var två väldigt trevliga killar från Indien.
Bryan erbjud sig att packa upp vårt bagage, vilket vi vänligt men bestämt avböjde.
Vårt sovrum i sviten |
Bryan erbjud sig att packa upp vårt bagage, vilket vi vänligt men bestämt avböjde.
Stanley |
Efter nästan två dygn till sjöss anlände vi sedan till en av resans höjdpunkter – den antarktiska ön Sydgeorgien, känd för sitt makalösa djurliv. När våra Zodiac-gummibåtar landade på stranden Salisbury Plain och vi vadade iland var det riktigt svårt att ta sig upp på stranden för alla nyfikna sälungar som hoppades att det var deras föräldrar som var på ingående, och alla kungspingviner som nyfiket ville inspektera de mystiska rödjackade ”jättefåglarna” som anlände till deras strand.
Vi såg en koloni på sammanlagt cirka 80 000 par (alltså 160 000!!) kungspingviner som täckte stora delar av den jättestora stranden och en god bit upp på bergssluttningen – en av de mest spektakulära upplevelserna på jorden enligt våra medföljande Antarktisexperter och en syn man aldrig glömmer! De små sälungarna var helt bedårande söta men samtidigt är det hjärtskärande att de svagaste och senast födda dukar under när inte föräldrarna kommer tillbaka i tid eller rovfåglar tar dem.
Vi stannade kvar i fem dagar på Sydgeorgien och besökte Salisbury Plain, Fortuna Bay, Gold Harbour, Cooper Bay, Drygalski Fjord, Godthul, Stromness (den valfångarstation där Ernest Shackleton stapplade in i maj år 1916 efter att ha seglat 800 sjömil i en liten livbåt och därefter korsat Sydgeorgiens snöklädda berg och glaciärer på ofattbara 36 timmar för att hämta hjälp till sina förlista kamrater på den obebodda Elefantön) och sist men inte minst Grytviken där Shackleton begravdes efter att han avlidit där år 1922. Förutom besök vid Shackletons grav och den gamla halvt förfallna valstationen i Grytviken blev det förstås spännande vildmarksmöten med många olika sorters pingviner, sälar, albatrosser och andra sällsynta sjöfåglar.
Vi hade tur med vädret som var soligt varje dag och för det mesta utan hård blåst som annars kännetecknar vädret här. Förutom en dag då det blåste 40 sekundmeter - orkanstyrka med andra ord!!! Man brukar tala om Roaring 40s, Furious 50s och Screaming 60s när det gäller vindstyrkan i dessa områden och vi befann oss mitt emellan 50e och 60e breddgraden när orkanen drabbade oss.
Men tack vare att dessa vindar nästan alltid är västliga och vårt fartyg befann sig öster om Sydgeorgien stannade våghöjden på ”bara” tre - fyra meter. Vi två klarade oss förvånansvärt bra men det var en del gäster som inte lämnade sina hytter den dagen och restaurangerna ombord stod ovanligt tomma. På seneftermiddagen mojnade vinden något och vi kunde gå nära den jättestora Nordenskjöld Glacier som var vackert solbelyst i eftermiddagssolen. Geologen och polarforskaren Otto Nordenskjöld, som ledde den första svenska Antarktisexpeditionen 1901-1904, döpte glaciären efter sig själv.
Del 2 av vår resa kan ni läsa om här på bloggen om några dagar.
Nordenskjöldglaciären |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar