Vår resa till Argentina och Antarktiska övärlden - del 2

Vårt fartyg Silver Cloud för ankar utanför Stromness, Sydgeorgien

Vi hade tjugo experter med oss ombord som utgjorde vårt ”expedition team”. De är välmeriterade naturforskare, biologer, ornitologer och historiker från USA, Australien, Tyskland och Storbritannien med lång erfarenhet från Antarktis. De ledde alla våra expeditioner iland och höll spännande föredrag när vi var till sjöss. 

Teamet körde också våra tjugo zodiacs som vi sjösatte för att komma iland på alla dessa, för det mesta obebodda, ställen i den antarktiska övärlden. Vid varje landstigning tog expeditionsteamet även iland tält, sovsäckar och proviant för flera dagar till oss alla, om vi skulle råka ut för ett plötsligt väderomslag och inte kunna återvända till fartyget med våra zodiacs enligt plan utan tvingas stanna iland i hårt väder ett tag.

Aggresiv sjöelefanthane

Vi var 122 passagerare och 218 i fartygets besättning så ni kan tänka er att vi blev väl omhändertagna. Gästerna kom från tretton olika länder med flest resenärer från USA, Storbritannien och Australien. Vi var fem svenska gäster ombord och faktiskt även en svensk medlem i expeditionsteamet, svenska Karin som är van zodiacskeppare med gedigen erfarenhet från expeditionskryssningar. Bland besättningen dominerade Filippinerna men här fanns också en hel del indier (bland annat vår elegante frackklädda butler Bryan som skämde bort oss i vår svit), två kineser, många östeuropéer, en mexikan, två marockaner, en peruan, en gudabenådad italiensk kock, med flera nationaliteter.
 

Vy över det lilla samhället på Tristan da Cunha från vårt fartyg

Lyckliga landstigare på Tristan

Samira med två kvinnor födda på ön Tristan

Efter Sydgeorgien spenderade vi tre dagar till sjöss innan vi var framme vid ytterligare en av resans höjdpunkter – Tristan da Cunha, världens mest avlägset bebodda ö med 2700 km till närmaste fastland (Kapstaden). Ögruppen ligger ungefär mitt emellan Sydamerika och Afrika. På Tristan bor bara lite drygt 300 invånare och en handfull efternamn dominerar. Dessa härstammar från män som på olika sätt hamnat på ön; engelska soldater som under början av 1800-talet var stationerade här men även några förlista holländska och italienska val- och sälfångare. Männen hämtade färgade kvinnor (av asiatiskt, afrikanskt och europeiskt ursprung) från ön Saint Helena att bilda familj med så Tristans invånare är verkligen färgstarka. Enda sättet för en utomstående att kunna slå sig ner på ön idag är i princip att gifta in sig i någon av dessa släkter. 

Atlantic yellownosed albatross

Tristan är en rund vulkanö med höga klippor och en byggd hamn som för det mesta är omöjlig att ta sig in i på grund av höga Atlantdyningar. De flesta kryssningsfartyg får nöja sig med att beskåda ön på håll och öborna får bara besök av några få fartyg varje år. Hela vägen mot Tristan var vi jagade av ett nytt oväder med starka vindar men kapten satte högsta fart och det möjliggjorde faktiskt för oss att kunna gå ner i våra zodiacs och vara iland i ungefär fyra timmar. Otroligt spännande! Lugnt väder, strålande sol och 20 grader varmt. Vi minglade med de vänliga öborna, tittade nyfiket in i deras pyttelilla livsmedelsbutik, skola, café och turistinformation och handlade allt möjligt onödigt för att stötta deras ekonomi. På eftermiddagen hann vi också göra ett besök på obebodda Nightingale Island, en annan vulkanö i Tristan da Cunhas ögrupp, där det beräknas finnas runt en miljon häckande sjöfåglar varav många är mycket sällsynta och utrotningshotade. 

Atlantpingvin

På nära håll kunde vi bland annat njuta av ”Atlantic yellow-nosed albatross” som vi på svenska kallar för mindre albatross. Den vackra svartvita fågeln identifieras av en tydlig gul rand längs med sin stora svarta näbb som slutar i en liten skär spets. Här hittade vi också masor med sälar och många roliga och orädda Atlantpingviner med sina karaktäristiska gula “punkiga” frisyrer. Om vi damer tycker att vi ibland kan ha “a bad hair day” så ligger vi rejält i lä jämfört med dessa små tofspingviner. Inaccessible Island och Gough Island i samma ögrupp kom vi inte iland på eftersom oväder nummer två (med vindar på “bara” 28 sekundmeter) hade hunnit ikapp oss och Gough Island dessutom är utsedd till världsarv, vilket gör att det råder landstigningsförbud där. Enda undantaget är den väderstation som bemannas av sydafrikaner. De sätts iland en gång om året tillsammans med förnödenheter och byts ut mot ett nytt gäng efter att ha varit helt ensamma på ön i tolv månader.

Avslutningsvis spenderade vi fyra fina dygn till havs med intressanta föreläsningar, sköna spabesök, välbehövliga pass i fartygets gym, massor med härliga måltider (bland annat på fartygets utmärkta Relais & Chateaurestarang La Dame) och diverse tillställningar ute på pooldäck. Den 20 mars anlände vi till Kapstaden tidigt på morgonen i vackert gryningsljus. Det kändes fantastiskt att se det pampiga Taffelberget torna upp sig framför oss. Dagen efter lämnade vi Silver Cloud efter tre underbara veckor och tog en taxi hem till vårt hus i Somerset West. 
Himla praktiskt!