Sagan om ringen

INGEN kan skriva så suveräna vardagskåserier som vår vän Peter S!! Här kommer ett alster när han är i högform, som också kan tjäna som en liten varning för er som ibland lämnar era tillhörigheter utan uppsikt.

Härom dagen spelade vi golf på Stellenbosch Golf Club för n-te gången i ordningen. Vi spelade mediokert som vanligt men hade rätt kul ändå i värmen. Båda två hade med ombyte och duschade efter spelet inför den förestående lunchen på vingården Somerbosch. Hulda hade sin vana trogen med sig halva smyckeskrinet i sin ombytesväskas lilla specialfack. Den parkerades på vanligt sätt i omklädningsrummet på Stellenbosch GC medan Hulda spelade sin mediokra runda i allsköns ro. Efter rundans slut noterade hon att ombytesväskan var ovanligt noga stängd men tänkte inte mer på detta förrän hon kom hem och upptäckte att en av vigselringarna saknades i det lilla specialfacket. Var in i glödheta Södern fanns den?? Ingenstans! Hur hon än letade.

”Någon” måste ha tagit den ur specialfacket. Underligt bara att alla övriga juveler låg kvar orörda! Den vigselring som saknades var av speciell karaktär med en radda dyra diamanter omgivande ett par blå safirer utvalda av mig personligen för att representera mina blå ögon. På detta vis tänkte jag mig att jag skulle kunna ha ögonen på Hulda hustrun nästan för jämnan. Blåögt så det förslår, tycker ni förstås, men man gör ju så gott man kan….

Inte Hulda Hustruns, men kanske en liknande?

Efter denna fasansfulla upptäckt kontaktade Hulda receptionen på Stellenbosch GC och beklagade sin stora förlust inför den snälla damen i luckan, henne som vi alltid säger ”Good Morning” till när vi passerar förbi på väg till pro-shopen för att betala green fee om tisdagsmorgnarna. Detta var först dagen därpå, på onsdags morgon. Snälla damen förstod läget och lovade återkomma sedan hon läst lusen av personalen som naturligtvis i första hand misstänktes för detta horribla tillgrepp. Inte så mycket som tillstymmelsen av reprimand kom över hennes läppar, typ "Hur in i helvete kan man vara så jävla dum att man deponerar sin juvelskatt fritt tillgänglig i ett jävla omklädningsrum på en golfklubb?"! Nej, inte ett ont ord kom över hennes läppar! Hon var full av förståelse över den oerhörda förlust som drabbat Hulda Hustrun, som nu hotades av att inte längre kunna få ha ögonen på sig. Så hon läste lusen av personalen och återkom efter ett ganska kort moratorium med den fantastiska nyheten att mina ögon hade återfunnits under en kudde i damernas omklädningsrum på Stellenbosch GC. Ringen fanns där!Hulda hustrun, som i sin förtvivlan utlyst en hittelön på R2000 till den som kunde återfinna ringen, begav sig omgående ut på väg R44 och nådde Stellenbosch GC på nytt och brast därpå i gråt inför återsynen av mina ögon, varvid Snälla damen förklarade att hon hade bett till Gud att ringen skulle återfinnas, och denna bön hade avgått med segern. Så enkelt var det. ”Någon” hade fått kalla fötter och placerat mina ögon på ett lättfunnet ställe i omklädningsrummet, kanske? Snälla damen i luckan tyckte att R2000 "was a hell of a lot of money" och prutade bestämt ner hittelönen till R500 i stället. Kanske mer adekvat med tanke på att det ändå var Gud som gjorde jobbet.

På sätt och vis är vi kvitt nu, Hulda hustrun och jag, ifråga om vigselringar i alla fall. Jag måste erkänna att jag slarvat med min, jag också. Jag använde den som äggkopp en gång när jag käkade frukost i sjukhus-canteenen i Abu Dhabi och det bar sig inte bättre än att jag fick ett brådskande jourfall och måste avbryta min frukost. I hastigheten skickade jag ut äggskalet med åtföljande äggkopp till disken och upptäckte detta först flera timmar senare. Då var min vigselring med inskriptionen ”Marita 28/3 -92” och ”27/11 -92” redan ute på närmaste soptipp i öknen. Såvida inte ”någon” hade knyckt den, vilket dock förnekades ihärdigt av diskpersonalen, nästan trovärdigt. Jag fick helt enkelt gå och köpa mej en ny med samma inskriptioner. Gissa om jag nu är glad att jag fortfarande får ha mina blå ögon på Hulda Hustrun! Själv har jag slutat äta ägg på vigselringen….

Stort tack, Peitar (ska uttalas på rungande gotländska, precis som Hulda Hustrun brukar göra)!!