Härom dagen fick vi en fråga om Sydafrikas nationalsång, hur den kom till, vilka språk den sjungs på och varför den är så låååång. Många av er kanske redan vet svaren, men så här ligger det till:
När den nya regimen med Nelson Mandela i spetsen tog över makten 1994 var förstås nationalsången en av de hetaste symbolfrågorna att lösa. Fram tills dess hade landet haft lite olika nationalsånger. Under det brittiska styret sjöng man helt enkelt God Save The King/Queen. Det här var förstås måttligt populärt bland landets boerbefolkning. Vad den stora afrikanska delen av befolkningen tyckte var det få bland de styrande européerna som visste eller brydde sig om. I ett försök att blidka boerna införde man år 1916 ytterligare en nationalsång vid namn Die Stem (Rösten) sjungen på afrikaans. Denna växte i popularitet tills man helt övergav God Save The Queen år 1957.
Även om texten inte på något sätt är rasistisk kom Die Stem att symbolisera det vita apartheidsystemet, och det behövdes förstås något annat när den nya regimen tillträdde. Som så mycket i den nya "The Rainbow Nation" fann man till slut en kompromisslösning helt i Nelson Mandelas anda om att ena alla olika raser och ursprung i en nyfödd nation. ANC hade sedan sitt bildande 1912 haft en egen "nationalsång" vid namn Nkosi Sikelel iAfrika (Gud välsigne Afrika).
Kompromissen blev således att göra ett kombinat av de två sångernas första verser. Detta visade sig inte helt problemfritt eftersom sångerna går i helt olika tonarter. Detta har man löst genom en kort musikalisk ”brygga” mellan de två. För att ytterligare omfamna fler av landets raser, stammar och språkgrupper sjunger man idag de två första raderna av Nkosi Sikelel iAfrika på xhosa, nästa två rader på zulu följt av fyra rader på sotho. När man byter till Die Stems första vers sjungs de fyra första raderna på afrikaans och därefter avslutningsvis fyra rader på engelska. Puh! Den sydafrikanske guiden och populärhistorikern Ron McGregor säger så här, med glimten i ögat, om den nya långa nationalsångens praktiska konsekvenser:
- On the football and rugby fields, by the time we have finished singing it, the opposing team has fallen asleep and we have a good chance of scoring a goal before they wake up!
Så ni som följt med oss på kåkstadsvandring i ”vår” kåkstad Kayamandi och hört barnen i åldern 3-5 år sjunga nationalsången med höga röster på daghemmet ska alltså lägga på minnet att barnen faktiskt sjunger på hela fem olika språk! Sedan är väl det mesta fonetiskt i den åldern, men det är ändå makalöst vad så små barn kan tillägna sig.
När den nya regimen med Nelson Mandela i spetsen tog över makten 1994 var förstås nationalsången en av de hetaste symbolfrågorna att lösa. Fram tills dess hade landet haft lite olika nationalsånger. Under det brittiska styret sjöng man helt enkelt God Save The King/Queen. Det här var förstås måttligt populärt bland landets boerbefolkning. Vad den stora afrikanska delen av befolkningen tyckte var det få bland de styrande européerna som visste eller brydde sig om. I ett försök att blidka boerna införde man år 1916 ytterligare en nationalsång vid namn Die Stem (Rösten) sjungen på afrikaans. Denna växte i popularitet tills man helt övergav God Save The Queen år 1957.
Även om texten inte på något sätt är rasistisk kom Die Stem att symbolisera det vita apartheidsystemet, och det behövdes förstås något annat när den nya regimen tillträdde. Som så mycket i den nya "The Rainbow Nation" fann man till slut en kompromisslösning helt i Nelson Mandelas anda om att ena alla olika raser och ursprung i en nyfödd nation. ANC hade sedan sitt bildande 1912 haft en egen "nationalsång" vid namn Nkosi Sikelel iAfrika (Gud välsigne Afrika).
Kompromissen blev således att göra ett kombinat av de två sångernas första verser. Detta visade sig inte helt problemfritt eftersom sångerna går i helt olika tonarter. Detta har man löst genom en kort musikalisk ”brygga” mellan de två. För att ytterligare omfamna fler av landets raser, stammar och språkgrupper sjunger man idag de två första raderna av Nkosi Sikelel iAfrika på xhosa, nästa två rader på zulu följt av fyra rader på sotho. När man byter till Die Stems första vers sjungs de fyra första raderna på afrikaans och därefter avslutningsvis fyra rader på engelska. Puh! Den sydafrikanske guiden och populärhistorikern Ron McGregor säger så här, med glimten i ögat, om den nya långa nationalsångens praktiska konsekvenser:
- On the football and rugby fields, by the time we have finished singing it, the opposing team has fallen asleep and we have a good chance of scoring a goal before they wake up!
Så ni som följt med oss på kåkstadsvandring i ”vår” kåkstad Kayamandi och hört barnen i åldern 3-5 år sjunga nationalsången med höga röster på daghemmet ska alltså lägga på minnet att barnen faktiskt sjunger på hela fem olika språk! Sedan är väl det mesta fonetiskt i den åldern, men det är ändå makalöst vad så små barn kan tillägna sig.



































