Reserapport från Drakensberg

Vännen Peter (eller Peitar som Hulda hustrun Marita kallar honom på sin vackra gotländska) har skickat oss denna jättetrevliga reseskildring från en veckolång utflykt till Drakenberg tillsammans med vännerna Kerstin och Rolf. Stort tack, Peter!

Allting blir inte som man tänkt sig men det kan bli väldigt bra ändå…

Den 17 - 23 mars var det dags för Hulda hustrun och mig att tillsammans med vännerna Rolf B och Kerstin W avnjuta vår resa till Drakensbergen. Till denna hade hustrun i födelsedagspresent mycket tacksamt mottagit ett generöst resebidrag från ett antal av vännerna i golfkolonin. Marita passar på att tacka än en gång för detta och här kommer en redovisning av hur bidraget slutligen utnyttjades.

Vi flög med Mango Airlines till Durban, så långt klaffade allt perfekt. Resväskor och golfbagar kom fram i god ordning och det var bara att gå och kvittera vår hyrbil, en SUV som skulle ta oss till Champagne Castle Hotel i Drakensbergen. SUVen behövdes för att rymma oss alla med bagage och så visste vi ju inte hur vägstandarden skulle vara därborta. Efter närmare en halvtimmes köande i AVIS-kontoret på King Shaka Airport fick vi så äntligen vår bil, som visade sig vara något så fånigt som en ”mini-SUV”. Den rymde bara hälften av bagaget och knappast några passagerare. Formatet framgick inte av den bild som visades på AVIS hemsida av denna skrattretande ynkliga Ford! Så vi fick förhandla till oss en något större ”mellan-SUV” av märket Toyota, i vilken vi lyckades stuva in tillhörigheterna och så kunde vi bege oss av på den cirka 25 mil långa. Klockan hade hunnit bli bortåt ett på dagen då vi körde iväg på de fantastiska motorvägarna kring Durban, Peter bakom ratten med kartläsare Rolf ständigt uppkopplad vid sidan av, och i baksätet två förväntansfulla damer.

Klicka på Läs mer >> nedan för att fortsätta läsa reseskildringen och se fler bilder!

I Pietermaritzburg blev vi plötsligt hungriga och svängde in på den lokala golfklubben som lägligt dök upp vid sidan av allfarvägen (N3). Där avnjöts härliga hamburgare och Castle Beer. Vädret var absolut strålande och vi fortsatte mot Champagne Castle Hotel som vi nådde efter ett par depåstopp för att tanka upp vin/gin&tonic/whisky- försörjningen till hotellrummens kylskåp. ”Sorry Mr Swanberg, there’s no booking for you at this hotel”. Jamen vi har ju betalt för sex dagars vistelse och här är våra bokningspapper, titta får ni se! ”Sorry, but we’re fully booked, no rooms available at this moment”. Det visade sig att vår agent som bokat hotell och golfrundor åt oss hade valt ”fel” hotell och vi blev snopna hänvisade till Champagne Sports Resort, ett annat fullbokat hotell där vår ankomst var emotsedd och vi fick balkongerna intill varandra så vi kunde få aperitif tillsammans. Rummen var utmärkta, dock utan kylskåp eller internet i själva rummet. Man hade som policy att inte uppmuntra förtäring av medhavd alkohol på rummen vilket vi högaktningsfullt struntade i. Detta var fyrstjärnig standard hävdades det. Rolf, som har vissa talanger som förhandlare, lyckades dock förmå den vänliga receptionisten att ordna fram varsitt kylskåp till våra rum. Internet fick man ansluta till när man var i gemensamhetsutrymmen. Vi blev glatt överraskade när vi upptäckte att vi hamnat på ett halvpensionshotell. Vår agent hade endast utlovat ”breakfast included”. Vi vande oss snabbt vid att äta trerätters middagar med ett rikligt utbud av läckra anrättningar. Mätta och trinda tog vi efter middagen plats vid det runda bordet i vårt rum, varpå Hulda hustrun och jag fick stryk i Vist flera kvällar i rad. Men vi blev långsamt litet bättre tror vi. Sängen var därefter skön att sova i, om än typiskt i kortaste laget. Sängfösarna vid Vist-bordet hjälpte Visst. 

De förbetalda golfbokningarna innefattade två rundor på två olika banor, varav den ena belägen cirka sex mil bort. Vi beslöt oss för att åka dit ett par dagar i förväg och reka. Vi hamnade på en mycket dammig grusväg som så småningom ledde oss till Cathedral Peak Golf Club. Den visade sig vara en brevlådeklubb med en bana som knappast attraherade frånsett den oerhört vackra utsikten. Banan administreras av Cathedral Peak Hotel som vänligt och prompt accepterade vår avanmälan och snällt betalade tillbaka vår avgift. Hotellet befolkas av naturälskare med vandrarkängor och en och annan vilsekommen golfare tycks det. Det har en egen kyrka där det pågick ett lokalt bröllop medan vi tog en Castle Beer för att klara hemresan via samma grusväg. Och över allihopa lyste moder Sol, mest hela tiden.

Följande dag fick Hulda och jag även stryk i golf av de två duktiga golfspelarna i sällskapet på en annan, mer närbelägen, liten niohålsbana som heter Monks Cowl GC. Den ligger alldeles intill den större och bättre och svårare bana där vi var inbokade på måndagen, Champagne Sports GC. Vi hade otur med de flesta slag på detta vårt första försök så vi beslöt att spela samma bana även dagen därpå för att äntligen kunna betvinga den. Rolf lyckades bäst. På ett korthål finns en jättedamm strax intill greenen, som ingen av oss kom över dag två. Första dagen var det bara Peter som inte orkade över… Fjorton bollar slog vi bort under dessa rundor, minst. Vi hann också med att fotvandra en eftermiddag (kortaste turen) till ett stiligt vattenfall, Sterkspruit Falls, vid Monks Cowl’s Forestry Station, en fin förberedelse för den dagens trerättersövning vid middagsbordet.


Den första besvikelsen över att ha hamnat på fel hotell förbyttes snart mot ett glatt gillande av läget. Hotellet var visserligen fullt av människor som utnyttjat den ”Paddy’s Weekend Special” och som vår agent nogsamt försummat att boka in oss på. Man kände aldrig av någon trängsel annat än på parkeringsplatsen. Många barnfamiljer hade nappat på erbjudandet och vi slogs av att alla barn betedde sig ovanligt civiliserat. Man tycks ha pli på ungarna i Sydafrika. Servicen på hotellet var så vänlig och utmärkt och faciliteterna mycket trevliga och bra på alla sätt. Maten var väldigt god hela tiden. Vi skulle gärna vilja återvända dit någon gång. Drakensbergen har dessutom Sydafrikas högsta punkt, Mafadi Peak 3450 möh, som vi beundrade på avstånd från balkongen.

Femte dagen var det så dags för den av Hulda hustrun så emotsedda ridturen vid ”uShaka Horse Trails”, där även Rolf modigt ställde upp som ryttare. Kerstin och jag stannade vid basen och fikade tillsammans med Nathalie, en trevlig svenska som arbetade en kortare tid som volontär vid stallet. Hästarna var litet slöa och Rolfs ville helst inte galoppera under ridturen som varade en timme. Han kände sig litet tillplattad i baken efter allt travande men hämtade sig snabbt. Hulda hustrun lyckades visst kicka igång sin motvilliga lilla häst emellanåt men förklarade att det ändå varit värt besväret att få rida i Drakensbergen en hel timme för endast R150.

Därefter hade vi vinprovning på traktens enda vingård, Cathedral Peak Wine Estate, där vi köpte ett par flaskor god Pinotage att ta med till middagen och avnjöt en ”platter”. Samma eftermiddag gjorde vi bekantskap med Drakensberg Boys’ Choir i deras konserthall. De bjöd på ett varierat program vars andra hälft var afrikansk och innehöll stycken som skulle presenteras vid en förestående körresa till Japan. Det hela var mycket se- och hörvärt, färgstarkt och entusiastiskt framfört. Sista kvällen vill jag minnas att Hulda och jag lyckades ta några enstaka stick i Visten. Det var jättekul.

Efter trerätters frukost vår sista morgon var det dags att knöla in golfbagarna och resväskorna i vår dammiga hyrbil och bege oss av ner mot Durban. Vi tog god tid på oss och hann med att gå på en trevlig lunchrestaurang i norra Durban och käka fish and chips innan vi lämnade tillbaka hyrbilen och flög hem till nästa Fredagsgolf.

Vi hade vaga föreställningar om att det skulle gå att besöka Lesotho från vår utgångspunkt i Central Drakensberg, men det skulle ha krävt två dagars bilkörning och rymdes inte i planerna denna gång. En vänlig receptionist tröstade oss med att där ändå inte finns något att se. Hon hade bott där själv, sa hon. Det får väl bli en annan gång…

Det mesta klaffade så jättefint under resan och vi njöt oavbrutet av resmålet tillsammans med vårt trevliga ressällskap. Drakensbergen är verkligen värda ett nästa besök.