Resa till bergsgorillorna i Uganda

Vår vän Thomas H har skickat oss följande spännande skildring från en oförglömlig resa han och Lisa nyligen gjorde tillsammans med goda vänner. Stort TACK, Thomas!

"Vår sk gorillaresa from måndagen den 2 feb tom onsdagen den 11 februari 2015

Vi har planerat denna resa sedan nästan ett år tillbaka. Våra eminenta arrangörer var Kerstin och Allan som är mycket vana Afrikaresenärer. Våra ytterligare medföljare var Lena och Carl-Gustaf samt Karin och Magnus. Huvudmålet för resan var de världsberömda bergsgorillorna i Rwanda men vi skulle även se en hel del annat. Orsaken till att vi var så tidigt ute var att ex få gorillavisat tog ca ett halvt år. Men även att hitta lodger, flyg, hyrbilar etc tar en del tid.

Så var vi äntligen på väg. Vi flög från Cape och till Joburg. Sedan vidare till Nairobi fvb till Kigali (Rwandas huvudstad). Tyvärr fick vi lite strul med bagaget så efter diverse dividerande fick vi flyga via Entebbe (i Uganda) och sedan till Kigali. Ca 6 tim försenade kom vi sent fram till hotellet i Kigali. Vi konstaterade blott att alla vi mött för att hitta vårt bagage i Nairobi var synnerligen vänliga men mycket ineffektiva. Vi gick genom diplomatentreer, personalens vägar, ja på alla ej tillåtna vägar för ”civilister” och till slut fann vi bagaget. Slutet gott allting gott. Men resan blev lång, ca 20 tim.

Dagen efter började vi med bad i en blomsterinhägnad pool på hotellet. Sedan frukost då vi nu alla åtta anlänt. Så åkte vi iväg med våra fyrhjulsdrivna två bilar. Ali, vår medföljande chaufför, körde den ena och vi själva den andra. Första anhalt var det så tragiska Genocide Memorial i Kigali. Ni minns säkert den fruktansvärda händelsen när 1994 ca 1 miljon Tutsis mördades under 6 månader av majoritetsbefolkningen Hutis. Hela omvärlden med FN i spetsen stod utanför och ingrep ej alls. Måste vara en av FNs största skamfläckar. Denna enorma organisation med oändliga resurser stod som vanligt handfallna. Shame on you FN! Memorialet var stort och beskrev i all sin hemskhet denna vedervärdiga massaker. Ingen inträdesavgift krävdes, så att alla Rwandier kan gå dit och begrunda denna avskyvärda händelse. Vi besökte även det gamla presidentpalatset som nu står tomt och används ibland för representation. I trädgården ligger även resterna av det nedskjutna planet (1994) som dåvarande president Habyarimana och Burundis president Ntaryamira omkom i. Detta var upprinnelsen till den stora massakern.

Sedan begav vi oss NW ca 12 mil från Kigali till Parc National des Volcanos (Rwanda var från 1916 och i många år en belgisk koloni, därav franskan). Mycket vacker väg som tog ca 3 tim. Så ni förstår vägskicket! Naturen är makalöst vacker med mycket höjder där bananer och potatis odlas. Grönt och mycket frodigt. Landet är dessutom mycket rent och prydligt. Bla är plastpåsar förbjudet då de lätt skräpar ner landskapet.  Vi kom så fram till vår lodge. En förstklassig sådan, Sabinyo Silverback Lodge som är på ca 2 500 m höjd och har 12 dubbelrum.  Efter utmärkt middag med gott Nederburgs vin var det dags för en behaglig sömn efter alla intryck.

Dagen efter var det tidig purrning och stärkande frukost. Så iväg till uppsamlingsplatsen. Vi delades in i olika grupper. Det finns sammanlagt 8 gorillagrupper som finns på olika ställen i Nationalparken. Ca 5 personer per grupp och dag får under ca 7 månader (annars regnperiod) tillfälle att träffa våra nära släktingar. 97,5 % gemensamma gener. Dvs ca 1200 personer per år har möjlighet att bese dessa fantastiska djur. Dessa djur, bergsgorillorna, dokumenterades så sent som 1903 för första gången av en vit forskare. Världsberömda blev de när den amerikanska forskaren Dian Fossey skrev sin bok om dem. Den blev sedermera en film med Sigourney Weawer, vilket gjorde att många fick kännedom om dessa djur som är utrotningshotade.  Själv blev Fossey mördad 1964 troligen av tjuvjägare. Idag finns kanske 800 bergsgorillor kvar varav 500 i Rwanda och resterande i Republiken Kongo samt Uganda. Intressant att notera är att ingen bergsgorilla överlever i djurpark.

Nåväl, klädda med grova skor, damasker, långa byxor och dito skjortor och mycket vatten begav vi oss iväg med vår trevlige och kunnige guide Edward. Vi fem hade med oss två beväpnade vakter (det finns vilda bufflar samt elefanter samt någon gång gerillasoldater från Kongo) fem bärare, tre trackers samt Edward, dvs en liten grupp på 16 personer. Vi skulle vandra från ca 2 500 m till 2 800 m i väldigt oländig terräng. Trackers fick gå först och hugga väg i regnskogen med machete. Vi skulle gå till gruppen som har en silverback vid namn Agasha.

Han kommer ursprungligen från den av Fossey noterade Grupp 13. Agasha den väldige hanen har en grupp på 15 honor, unghanar samt kids. 

Vi gav oss iväg och det var rejält arbetsamt. Väldig kraftig stigning och ca 30 grader varmt. Vi fick ändra kurs ett par gånger eftersom gorillorna flyttade sig, men med hjälp av de duktiga bärarna som hjälpte oss i de svåraste passagerna och efter att rejält ha sträckt komfortzonen gick det bra. Efter 2,5 tim vandring sa Edward att vi var nära. Ryggsäckar, vandringsstavar och gevär bort. Efter ca 40 m till stod vi ansikte mot ansikte mot Agasha, en enorm hane, som väger 210 kg. Han satt fridsamt på en sluttning och åt vild selleri.

Plötsligt kom en hona med sin lille 3 mån unge på ryggen. Snart var det fler gorillor som dök upp. En treårsunge (de hänger på mamman och dias till ca 3 årsålder) samt tre unghannar. Vi satt ca 4 – 8 m ifrån dem. De såg oss som något neutrum, ett träd eller vad vet jag. Vi satt i denna vackra vulkandal i det grönaste av det gröna med 7 gorillor omkring oss. Så pastoralt och vi kände absolut ingen rädsla för dessa vackra djur. De är vegetarianer och om de inte hotas är de helt ofarliga. Vi fick njuta av dem i exakt en timme och sedan var det återtåg. På vägen ner, som tog 1,5 timme och nästan var värre, mötte vi tre gorillor till. Vilken upplevelse. Det är nog den starkaste jag har varit med om. Vi kan varmt rekommendera att se dem. Om 30 år finns de kanske inte kvar. Vem vet?

Väl hemma på lodgen möttes vi med varma handukar och färsk juice. Vi lämnade damasker och kängor för rengöring och de blev som nya. Dagen efter tidig färd vidare. Först besök i en by med Batwafolk, folk som tidigare bott på sluttningarna eller i skogen men som nu förflyttats till små byar. Fattigt men ingen nöd då de hade lite mark att odla potatis och majs. Rent och snyggt, försök till rabatter och inget skräp någonstans. De sjöng och dansade för oss och det bar sig inte bättre än att både Lisa och Magnus kunde ses utföra underliga rörelser på ”dansgolvet”, Magnus dessutom försedd med spjut.

Nu gick färden mot Uganda, där gräsövergången gick smidigt. Därefter åkte vi ca 40 mil på vindlande  vägar genom det fantastiskt vackra landet. Vi kom genom små primitiva byar och relativt fula småstäder. Man odlade lök, te och bomull samt bananer i stora mängder. Vi kom sedan till Nationalparken Queen Elisabeth där vi bodde på Kyambora Lodge. Bra men servicen var ej den bästa, kanske för att det var muslimer som drev det. (ajaj) Tidig väckning då böneutroparen började 04.45  Ja, ja! Sedan en game drive där vi såg waterbuck och andra bucks, vårtsvin, cobs (en antilop art) elefanter i stora mängder samt det ovanliga trädlejonet. Spännande! På em åkte vi båt på Kazina channel som binder samman två sjöar. Ett enormt djur och fågelliv. Vi såg mängder av flodhästar, Nilkrokodiler, vattenbufflar, elefanter samt spännande fåglar under den ca 3 tim båtturen.

Så dagen efter till Kibale Forest för övernattning i tält på Kibale Forest Camp. Ja, tält. Det var tältväv på trägolf och toalett och dusch, så inte så speciellt primitivt. Och när pumpen lagats fanns det till och med vatten till förnödenheterna! På em en stor upplevelse, chimpanstrekking. Under ca 3 tim vandrade vi med guide i behaglig terräng, inte regnskog. Vi träffade snart på en flock med ca 30 st chimpanser som for runt om oss. Bara man flyttade sig så man inte stod i deras väg så ignorerade de oss. De lever i stora flockar och lever huvudsakligen på vegetabilier. En fin upplevelse, men nog känns de lite skräniga jämfört med gorillorna.

Så på söndagen iväg till Kampala, Ugandas huvudstad. Ca 50 mils körning som tog 8 timmar. Ett enormt vacker land också detta. I Kampala bor kanske 1 miljon invånare, men under dagen pendlar det in ytterligar någon miljon. Så trafiken är förstås en disaster. Men med bra tålamod går även det. Övernattade på ett bra hotell i de rätta kvarteren. Dagen efter åkte vi till Entebbe som ligger vid Victoriasjön och där dessutom den internationella flygplatsen finns. En äventyrlig båtfärd i hård vind tog oss ut till en ö där ett chimpansreservat drevs av några entusiaster. Spännande, men vi föredrar dem ”live”.

Vi passerade små öar där fiskebefolkningen håller till, de flyttar sig efter var fisken finns.  På kvällen middag precis intill Victoriasjön. En magisk upplevelse att sitta ute utan insekter i stort sett och äta braai. Tyvärr får man vara försiktig med att bada i sjön då stor risk finns för bilharzia. Så vi badade i poolen i stället.

På tisdagen åkte vi iväg till nationalparken Mabamba Swamp Wetlands, som ligger i anslutning till Victoriasjön. Där paddlades vi iväg i små kanoter.Och tro det eller ej, men efter en halvtimme fick vi se den rara utrotningshotade träskonäbben, shoebill storch. En stor fågel, brun och med en enorm näbb. Då den lägger ägg enbart vart femte år är risken stor att fågelarten dör ut. Även om jag inte är ornitolog var det spännande, och vi förstod att vi varit ovanligt lyckosamma.

Dagen efter flög vi hem och hade nu bara mellanlandning i Joburg och sedan Cape, vilket var behändigt. Så var vår underbara gorillaresa slut. Det var en enorm upplevelse att få resa i det ”mörka” Afrika just vid ekvatorn. Vi reste genom vackra vänliga länder med dramatisk historia. Och att få se så många vilda djur, men framför allt gorillorna, ja det var magiskt. Kan ni göra en sådan resa så är min rekommendation att prioritera det högt. Ni glömmer det aldrig!"