Molly goes African - del 5

Molly i ny, fin regnrock

Från dörr till dörr kommer det att ta nästan ett helt dygn då Molly inte kommer att kunna gå ut och göra sina behov! Hur i hela friden ska vi lösa detta?!? Jo, så här har vi tänkt:

Tack och lov var något av det första vi lärde Molly när hon var liten valp att kissa och bajsa på kommando – jo, faktiskt! Vi upprepade orden ”kissa” och ”bajsa” just när hon gjorde det av sig själv, och så massor med beröm och godis på det varje gång. Det har vi haft mycket nytta av när vi haft bråttom iväg någonstans och vill att hon ska sköta sina behov rappt och snabbt innan vi sätter oss i bilen. Nu fick jag, Samira, en idé som jag tyckte var helt briljant: jag införskaffar s k ”puppy pads”, en kissmatta för valpar av ett blöjliknande material som man kan lägga ut på golvet för valpen att kissa på. Så stänger jag in mig och Molly på vår lilla gästtoalett i hallen, sätter mig på toastolen och lägger ut kissmattan framför mina fötter och ger kommandot till Molly. På så sätt kan vi öva hur det skulle kunna fungera på en toalett på Frankfurt flygplats där vi byter plan eller på flygplanens toaletter. 

När kissmattorna anlänt var det dags att påbörja träningen. Bästa tiden är förstås på morgonen när hon har bråttom att göra sina behov. Trodde jag. Jag ringde Cosmos husse och sa att Molly och jag kanske skulle bli lite sena denna förmiddag eftersom det kanske skulle ta en liten stund att få henne att acceptera att byta ut en skön, välklippt gräsmatta mot en ”puppy pad”. Föga hade jag anat att jag skulle bli sittande på toaletten med Molly i 3 timmar!!! Men till slut gav hon upp och kissade på valpmattan, precis innan jag själv var färdig att kasta in handduken. 

Dag nr två visste jag ju att hon faktiskt kunde hålla sig från cirka kl 22 på kvällen till 12 på dagen, plus att hon ju gnydde när hon kände att hon inte skulle kunna hålla sig längre. Så då pysslade jag med lite av varje och gick bara in med henne på toaletten ungefär en gång i timmen. Jag förväntade mig att det skulle gå snabbare den här gången eftersom hon borde ha förstått vad jag förväntade mig av henne. Men nu startade något som bara kan beskrivas som Viljornas Kamp. Jag avgick till slut med segern i alla fall – kl 14!!! Stackars lilla Molly kämpade så tappert för att slippa kissa inne, och jag grät med henne när solen lyste där ute och jag inte kunde få henne att förstå att vi skulle kunna gå ut så fort det här var avklarat.

Men nu har vi i alla fall testat här hemma två gånger. Mer än så har vi helt enkelt inte hjärta till. Och är hon verkligt nödig under flygningen så lär hon ju ge upp och göra vad hon ska på valpmattan på flygplanstoan till slut. Märkligt nog finns det ingen Pet Relief Area på Frankfurt, som vi har läst att det nästan alltid finns på amerikanska flygplatser, t ex. 

Vi har också kostat på oss lyxen att boka biljetter i business class den här gången för att ha extra gott om utrymme för oss och Molly. Vi hoppas att flygpersonalen ska se genom fingrarna med att vi tar upp Molly ur väskan lite då och då, även om det egentligen inte är tillåtet. Men vi vet att de ibland brukar vara hyggliga med det på långflygningar.

Så nu börjar vi skönja horisonten på alla förberedelser för att åtminstone få Molly till Namibia. Nästa steg blir att se till att hon kommer till Sydafrika och Kapstaden också.  Så i dagarna har vi börjat söka hundvänliga boenden längs vår väg mellan Windhoek och Kapstaden. Men det är glest mellan de små samhällena ute på landsbygden, för att inte tala om hur glest det är mellan ”pet friendly accomodation”.

 

To be contined…