Mer om branden

Här ovan är en nytagen bild från förödelsen i Kayamandi efter branden i söndags. 

Och HÄR kan ni läsa mer om branden.

Ett bidrag till insamlingen av vårt startkit (se inlägget från igår nedan) uppskattas varmt!

Swisha till +46706140766 och skriv Kayamandi som kommentar. 

Varmt tack på förhand! 

Och extra varmt tack till er som redan, sedan inlägget igår, swishat ert fina stöd!

Kan du hjälpa? 200 hemlösa i Kayamandi efter brand!!

Bilder från branden år 2013

I söndags natt drabbades "vår" kåkstad Kayamandi utanför Stellenbosch stad av en brand som ödelade 70 skjul. Två människor omkom och närmare 200 människor är nu hemlösa. 

Vår vän Madiba, som är en slags inofficiell borgmästare i Kayamandi, har kontaktat oss och vädjar om hjälp till de drabbade. Vi har gjort följande plan för vår insats i hjälparbetet:

Stellenbosch stad kommer att ge de drabbade visst material för att kunna återuppbygga sina skjul med hjälp av släkt och vänner. Men alla ägodelar har ju också försvunnit i branden. Vi tänker komponera ett slags "start-up-kit" för de drabbade i form av en stor tvättbalja som vi fyller med nödvändigheter som kokplatta, kokkärl, tallrikar, bestick, hygienartiklar, linne, konservburkar, torrvaror, filtar, etc. Detta gjorde vi när den stora branden år 2013 drabbade Kayamandi och det blev enormt uppskattat av de som förlorat precis allt.

För att finansiera detta behöver vi er hjälp. Vi beräknar att varje kit kommer att kosta cirka R600, vilket i grova drag motsvarar 350 kr. Om du har möjlighet så blir vi och de drabbade oändligt tacksamma för ett bidrag oavsett storlek som kan swishas till +46 70 614 07 66 (Samiras konto). Märk transaktionen med Kayamandi.

Vi kommer att inhandla allt tillsammans med Madiba i början av nästa vecka, och använda hans garage som omlastningsplats, lagerlokal och upphämtningsplats för de drabbade.

Stort och varmt TACK på förhand för er hjälp💕!! Vi kommer givetvis att låta er veta hur arbetet går här på Sydafrikabloggen.

Jessica och Rolfs mardrömsresa

 

                    Rolf och Jessica äntligen på plats i Kapstaden

Kära vännerna Jessica och Rolf S. har just landat här i Kapstaden efter en förfärlig resa som till slut blev mer än 70 timmar lång i stället för beräknade 22. Här är deras berättelse som vi fick idag nedtecknad av Rolf. Tack kära vänner och varmt välkomna hit ner - till slut! Och till alla er andra: se för höge farao till att det klart och tydligt står "PCR" på covid-testets resultat innan ni flyger iväg utomlands!!

PCR

Egentligen så började det redan i Göteborg. Det här blir en lång historia, men inte så lång som flygplatsen i Istanbul. 

Vi hade förbeställt taxi 650 000, men den kom inte. Jessica ringde fick svaret välj 1 för boka och 2 för förbeställning. 1 gav svaret ”vi gör allt för att för att du skall uppleva vår service som positiv” och ”du är nr 4 i kön, du kan också boka via internet”. Inget svar och tiden gick. Med Rolfs telefon försökte Jessica en gång till, nu till förbeställning. Samma svar. Korta versionen är att det kom en taxi 45 minuter efter beställd tid. Betalning skedde till chauffören och förbetalningen tidigare gjorde att vi nu betalt två taxiresor till Landvetter.

Eftersom Rolf som bekant är lång hade vi förbeställt och betalt nödutgång. Det var ändrat sa man vid incheckningsdisken så vi skulle få andra platser. Efter en diskussion fick vi nödutgång. Ombord på planet sa flygvärden att vi inte får sitta på nödutgång ”för du är för gammal” som mannen sa till Rolf. Personalen från flygplatsen gav också besked att vi skulle flytta oss, så det blev till att sitta trångt i 3 timmar. Det kom efteråt en ursäkt på mail från flygplatschefen. 

Framme i Istanbul kom vi så småningom till avgångshallen och incheckningen där. Då tog de verkliga problemen vid. Vi visade vårt PCR test som vi tagit dagen före hos Vaccina. Det stod inte PCR på pappret, så vi fick inte åka med. Vi argumenterade om vaccinering och att det var ett PCR test, samtidigt som det började sjunka in att vi blir nog kvar. Vi vinkade adjö av Annemarie och Eric. Klockan var två på natten. Vi skulle nu boka om biljetten och ta nytt PCR test. Skaffa hotell över natten och ordna med bagaget. Klockan var bara 02.00 så det var gott om tid.

Med promenadens hjälp fick vi klart för oss att Istanbul International Airport är lång. Allt vi skulle till låg i andra ändan. Det började med att vi enligt instruktionen gick till transferdisken men de gör inte ombokning, fick vi besked om. Vi skall lämna transferhallen och gå till Turkish biljettdisk. Väl där var klockan tre. Nej, vi kunde inte boka om på biljettdisken, vi måste ha ett giltigt PCR test. 

Iväg igen till andra änden av flygplatsen. Klockan är nu 03.30. Det var kö till PCR testningen!!! Vi fick gjort ett PCR test. Svaret skulle komma klockan 04.40, vilket det också gjorde Tillbaka till Turkish biljettdisk. Nu kom nästa överraskning. Det går inget flyg till Cape Town i morgon. Vi kunde köpa biljett via Johannesburg. Efter lång väntan visade det sig att det går inget via Johannesburg heller. Det blev bokning tills på fredag två dagar senare! 

Kunde vi köpa seating, nej det gör vi inte här. Lång promenad igen så hittade vi en incheckning som ordnade det. Hur var det med bagaget? Det skall ni prata med bagageutlämningen om. Ny långpromenad och så fick vi klart för oss att det ordnas vid incheckningen, så att bagaget kommer med rätt flyg till Cape Town. Nu var klockan 08.00. Flygplatsen är lång och vi var trötta. 

Vi hittade YOTEL på flygplatsen. Jo man hade rum tillgängligt. Incheckning kan ske kl. 14.00, SEX timmar senare. Med lite argumentation kunde vi få hotellrummet direkt. Tack. 

Vi vaknade fyra på eftermiddagen. Hungriga också. Det blev promenad och brunch. 

Laddarna till mobil och dator låg i resväskan, ”men vi köper nya”. Det finns i elektronik-butikerna i transferhallen fick vi besked om. En mycket vänlig dam på incheckningen kunde checka in oss (går annars inte att checka in tidigare än 12 timmar före avfärd). Nu kunde vi gå igenom passkontrollen och var inne i transferhallen. Man säljer inga laddare till dator i de tre butiker vi hittade! Nya promenader (avstånden är långa) lite mat och klockan var 10 på kvällen, vi går till hotellet blev beslutet. 

Nu skulle vi ut från transferhallen. Visade sig vara en process i sig. Vi hade gått genom passkontrollen vid sextiden och skulle ut igen klockan 22. Ny väntan. Passpolisen kom och det blev nya diskussioner, men vi kom ut. Denna gång mycket tacksamma för att myndigheterna har bra kontroll.

Efter en god natts sömn på hotellet hade vi 15 timmar till avgång mot Cape Town. Vore kul att se Istanbul igen. Inte helt enkelt. Långa köer för att komma in till flygplatsen. Bagagekontroll är det första som sker på Istanbul airport. Sedan incheckning, passkontroll och ny bagagekontroll. Mycket bra för säkerheten tycker vi. Vi hade checkat in, vad händer om vi kommer utifrån, inte värt att försöka.      

Det blev till att gå in i transferhallen och nu fick vi andra testet om PCR testet var riktigt. Jo vi kom in. Det var trevligt att gå omkring och det finns många butiker med fina saker. Ett museum finns också, som visade tidiga tekniska uppfinningar. Intressant att se. Det blev god mat ett par gånger under de 15 timmarna.

Så var det dags för avgång. Denna gång stod det PCR på testet och vi kom in i flygplanet. Väl där kunde vi konstatera att löftet om plats vid nödutgång inte hållits. Nu pratade vi med en mycket trevlig purser, som engagerade markpersonal och flera flygvärdar och minsann vi fick 24 J och K vid nödutgång och plats för benen. En eloge till personalen ombord på Turkish Airline som fortsatte vara trevliga och ge god service hela resan.

All personal vi pratade med på flygplatsen var mycket vänlig och hjälpsam. Med god blick för de bestämmelser som gäller och det möjligas konst.   

Efter landningen kom vårt bagage. Fantastiskt. Eric var vänlig och hämtade oss och sa var vi hemma efter dryga 70 timmar, istället för planerade 22. På kvällen bjöd Annemarie och Eric på god paj med rökt lax till. Mycket gott.

När man hamnar så här är kontakten med omvärlden viktig. Vi kunde ringa alla tre pojkarna och hade kontakt med Annemarie och Eric. De fixade städningen via Celina och organiserade så vi hade internet när vi kom fram. Var dessutom ett fint stöd för oss. Tack Annemarie och Eric. 

Hälsningar
Jessica och Rolf

Molly goes African - epilog

Mollys och vårt nya hem i Helderberg Village

Vi har fått en del frågor och funderingar sedan vi avslutade resan hit ner med vår lilla shetland sheepdoghund Molly. Vi tycker det är jätteroligt att intresset och engagemanget varit så stort! Här kommer svar och kommentarer.

Var det verkligen nödvändigt att resa med Molly i kabinen? Kunde hon inte flugit i bur i cargo som många andra hundar klarar fint?

Från början var vi inställa på att flyga ner henne i bur i cargo class. Men efter konsultation med två veterinärer och en hundpsykolog som alla bestämt avrådde oss från att göra det så kom vi fram till att riskerna skulle vara alltför stora för vår hund. En av veterinärerna är en av Jordbruksverket utsedd specialist som just ägnar sig åt utlandstransporter av hundar och katter, och hon sa att man måste ta stor hänsyn både till ras och personlighet hos hunden. Hundpsykologen berättade att man ibland kan få arbeta i åratal med att försöka komma till rätta med hundarnas traumatisering efter en resa i bur i cargo. Det finns till och med en risk att en känslig hund kan dö av stressreaktionen under resan.

Molly testar nya golvet som just nu läggs in

 Blev det mycket dyrare att ta ner henne på det sätt som ni gjorde?

 Nej, faktiskt inte. Vi fick offerter från cargobolag (behövs både ett i Sverige och ett mottagande/införande bolag i Sydafrika) som sammanlagt slutade på cirka 30 000 kr. Hunden hämtas hemma och flygs till Frankfurt eller Amsterdam (beroende på flygbolag) ett dygn före vår egen avresa. Sedan övernattar den på ett hundhotell på flygplatsen och sätts slutligen på samma långflyg som ägaren flyger med.  

 Att ta med Molly i kabinen kostade faktiskt bara 1 128 kr! Till det tillkom kostnaden för den namibiska agenten som hjälpte oss med alla intyg, vaccinationskrav, blodprovskrav och andra införandepapper till Namibia, som bara tog 1 500 namibiska dollar för sitt arbete, vilket endast motsvarar 875 kr. Införselavgift till Sydafrika (betalas vid gränsen) gick på R240, vilket motsvarar 140 kr. Sedan tillkom hyrbilen som gick på cirka 20 000 kr inkl drivmedel. Och slutligen kostnad för boende på bed & breakfast fyra nätter under resan som gick på cirka 4 000 kr. Sammanlagt lite drygt 26 000 svenska kronor. (I Sverige hade vi veterinärkostnader på totalt 5000 kr för vaccinationer, blodprov och utfärdanden av pass och intyg, vilket vi hade haft oavsett om vi anlitat ett cargobolag eller ej)

 

Hur har det gått för Molly att acklimatisera sig i Sydafrika?

Det har gått riktigt bra. Hon älskar faktiskt att ligga i solen! Hennes dunaktiga underpäls fungerar som en bra isolering både mot kyla och värme. Vi märkte redan i Sverige att hon gillade att lägga sig i solen men hade inte trott att hon skulle gilla den starkare sydafrikanska solen lika bra. Hon åker dagligen med bil den korta sträckan mellan våra båda hus under tiden vi renoverar det nya huset och successivt flyttar in. Husse har fixat fina inhägnader i båda trädgårdarna där hon leker glatt med bollar och pinnar och sniffar nyfiket i mullvadshögar. Allra mest gillar hon de härliga långpromenaderna på golfbanan och andra grönområden runt vårt nya hus på Helderberg Village, sammanlagt cirka 10 km promenadvägar.

 

Har Molly hittat en ny ”boyfriend” och nya lekkamrater?

Nej, inte ännu. Att ersätta älskade Cosmo kommer inte att bli lätt, och vi märker på olika sätt att hon saknar honom väldigt mycket. Men vi har träffat många hundar här under våra promenader i Helderberg Village,och de flesta är i Mollys storlek. Vi hoppas och tror att hon med tiden ska få nya vänner som hon kan ha riktigt skoj med.

Bra om reseförsäkring

 HÄR hittar ni en bra artikel om försäkringsskyddet vid utlandsresor.

Om ni behöver förlänga hemförsäkringens reseskydd kan ni antingen göra det via hemförsäkringsbolaget eller ta en separat tilläggsförsäkring via resespecialistbolaget Gouda som ni hittar HÄR. Ta in prisuppgifter från båda och jämför! Det kan man spara tusenlappar på.

Cathrine tackar och bjuder in till utförsäljning

 Vår kära vän Cathrine miste sin livskamrat Ulf mycket hastigt och förfärligt sorgligt i somras, som vi tidigare skrivit om. Nu har Cathrine sålt huset i Somerset West och skriver följande som hon har bett oss publicera på Sydafrikabloggen:

"Jag vill sända ett tack till er alla som deltog i vårt farväl av min livskamrat Ulf, som lämnade mig och familjen den 30 juni i oerhörd sorg och saknad.

Nu har jag sålt huset i Somerset West. Allt ska ut och kanske någon behöver något så kom och besök mig mellan den 20-24 okt. Adress: 30 Ocean View. Min mail: cathrine.lundgren.cl@gmail.com

Sydafrika lättar coronarestriktionerna ännu mer!

Vi hann precis ut med inlägget i torsdags innan coronarestriktionerna lättade upp ännu mer då Sydafrika införde "adjusted alert level 1". Det känns som  en stor lättnad att läget är så förbättrat att samhället nu nästan är nere på normala levnadsregler.

President Ramaphosa koncentrerade sig på fyra saker i sitt tal till nationen:

1. Intensifiering av vaccinationskampanjen

2. Lättnad i coronarestriktionerna

3. Införandet av vaccinationscertifikat

4. Återupprättandet av mellanhavanden med Storbritannien beträffande resande, turism och handel

HÄR kan ni läsa hela president Ramaphosas tal. Och HÄR är en kortare sammanfattning av det viktigaste.

Tips inför resa till Sydafrika

Flera vänner och bloggläsare har frågor om hur läget är här nere i Kapstaden och vindistrikten just nu, bland annat för att de själva så småningom är på väg att resa hit ner. Här kommer svar på frågor och funderingar som inkommit till oss.

Hur är vädret just nu?

Varierande vårväder. För det mesta lyser solen från en klarblå himmel och temperaturen ligger på några och 20 grader, men det finns också dagar då det inte är mer än 13-14 grader och kommer lite regnskurar då och då. Hittills inte särskilt blåsigt. Kyliga nätter då man behöver en rejäl jacka eller tjock tröja.

 

Behöver man fortfarande bära ansiktsmask?

Ja. Så fort man lämnar sin bostad måste man enligt lag ha ansiktsmask. Enligt polisen är visir ett godkänt alternativ.

 

Är det fortfarande utegångsförbud på nätterna?

Ja, men den 13e september lättade coronarestriktionerna till något man kallar Adjusted Alert Level 2. Det innebär bland annat utegångsförbud endast mellan kl 23 och 04. HÄR är alla nu gällande restriktioner utförligt beskrivna, och HÄR kan ni läsa en lite lättare sammanfattning av presidentens tal och vad som gäller. 

 

Måste man fortfarande ha gjort PCR-test för att få resa in i Sydafrika?

Ja. Man måste kunna uppvisa ett negativt resultat av ett PCR-test som gjorts inom 72 timmar före avresan med första flyget. Man ska också fylla i en hälsodeklaration som de flesta flygbolag brukar skicka en länk till och/eller dela ut ombord på flygplanen. Men blanketten finns också på alla sydafrikanska flygplatser.

 

Behöver man ha ansiktsmask på flyget?

Ja, under hela flygresan förutom då man äter eller dricker. Vissa flygbolag och flygplatser godkänner inte visir som alternativ så se till att ha en ansiktsmask med. 

 

Vilka andra säkerhetsåtgärder är vanliga?

I entrén till många kontor och vissa affärer tar man temperaturen på besökarna med en enkel apparat som riktas mot handleden. Ganska ofta får man även registrera sig för att underlätta smittspårning. Nästan överallt finns en person eller anordning vid entrén där man kan sprita händerna. Skyltar överallt uppmanar att hålla ordentligt avstånd och förbjuder tillträde om man inte bär ansiktsmask.

 

Behövs internationella körkort?

Ja. Polis och hyrbilsfirmor brukar godkänna svenskt körkort MEN om olyckan är framme och man blir inblandad i en krock kräver oftast hyrbilsfirmornas försäkringsbolag att man kan uppvisa internationellt körkort. Om man inte kan det löper man risk att få stå för hela kostnaden för alla inblandade även om man själv inte är vållande. Denna information har vi fått från flera olika försäkringsmäklare i Sydafrika.

 

Hur känns det att vara nere i Sydafrika igen?

HELT UNDERBART! Vi har nog aldrig känt oss mer välkomna är nu. Sydafrikanerna har längtat efter oss och är tacksamma för att vi vågar resa hit och hjälpa dem att ”hålla hjulen snurrande”. Alla längtar efter vår, sol och sommar. Vissa restauranger och andra etablissemang har inte överlevt pandemin men många av de som gjort det har anpassat sin verksamhet till omständigheterna och erbjuder även take-away och hemkörning.

VARMT VÄLKOMNA HIT!

UD lyfter reseavrådan!

Vi fick nyligen information från bloggläsarvännen Hans O. (tack Hans!) att UD hävt sin avrådan från icke-nödvändiga resor till världens alla länder. Det är goda nyheter för dem av er som är på väg att resa till Sydafrika eftersom det då inte längre är möjligt för hemförsäkringsbolagen att hävda att reseförsäkringsdelen av hemförsäkringen inte gäller. Stäm av med era hemförsäkringsbolag i god tid innan avresan och hänvisa till UD:s beslut om de säger något annat.

HÄR är länken till info om beslutet på Regeringens sida.

Behöver ni stanna längre än de 45 dagarna som ingår i hemförsäkringens reseskydd kan man förlänga detta med hemförsäkringsbolaget. MEN - det kan vara värt att jämföra kostnaden för den förlängningen med att istället teckna en kompletterande försäkring (giltig fr o m dag 46) med reseförsäkringsspecialistföretaget (puh, det var ett långt ord!) Gouda, vars sida ni hittar HÄR.

Orkidéfestival

 

Nästa helg, den 1-3 oktober, är det orkidéfestival i Kirstenbosch botaniska trädgård i Kapstaden med många ovanliga och exotiska orkidéarter. 

Det blir ett utmärkt tillfälle att få njuta av en del av all underbar blomsterprakt nu under våren i Western Cape.

Läs mer HÄR!

Molly goes Afrikan - del 12

Med vår trevliga värdinna Karen framför vår jättestora hyrbil och Rosenhof Guesthouse

I morse var vi verkligen ivriga att komma iväg! Men vi hade inte mer bråttom än att vi hann ta en bild av oss alla tre tillsammans med vår jättetrevliga värdinna Karen som verkligen givit oss en härlig avslutning på vår resa på hennes mysiga och personliga guesthouse Rosenhof. Hit vill vi återvända snart för en längre vistelse!

Bara lite drygt 3 timmar kvar till vårt hus nu. Men samtidigt finns det ju så mycket att se och uppleva i trakterna kring the Cederberg Mountains, Clanwilliams och ut mot Atlantkusten. Till slut enades vi om att vi bara inte KUNDE missa att titta på alla vackra vårblommor i Postberg Nature Reserve vid Langebaanlagunen. Det skulle lägga till ungefär två timmar till vår resväg men vi har hört att det ska vara osedvanligt mycket blommor just i år från sydafrikanska vänner som var där alldeles nyligen. Det blev en fin färd genom ett grönt och vackert jordbrukslandskap och mäktiga vidder av fynbos. Molly var som vanligt tålmodigheten personifierad trots att dessa vägar var snirkligare och skumpigare än de vi tidigare färdats på. Då och då satt hon upp i sin bur och tittade ut på landskapet genom fönstret. Och så äntligen var vi framme! Men nu kom hela denna resas första och enda riktiga besvikelse – vi fick inte köra in i naturreservatet med hund i bilen även om vi lovade dyrt och heligt att hon skulle stanna i bilen hela tiden! Så omvägen var helt förgäves och några blomsterhav fick vi inte se.

Men besvikelsen gick snabbt över ju närmare Somerset West vi kom. Och när Taffelberget tornade upp sig framför oss började våra hjärtan sjunga lovsånger och ögonen nästan tåras. Så äntligen var vi framme vid vårt hus. Det hela kändes mycket märkligt, dels att anlända hem på detta sätt i stället för med taxi från flygplatsen och dels att vår svenska tillvaro (läs Molly) helt plötsligt fusionerades med vår sydafrikanska. Och Molly känner definitivt på sig att det här är annorlunda än alla tidigare stopp utefter vägen. Hon har sprungit omkring både inomhus och utomhus med glatt viftande svans och små krumsprång av glädje som vi inte sett henne göra tidigare. Det sägs ju att hundar känner på sig hur ägarna mår, och Molly verkar ha klart för sig att vi hör hemma här och är lättade och glada att allt gått vägen. Nu har vi nio dagar här innan vi får tillträde till vårt nya hus och inflyttningen dit tar vid. Men först ska vi ta det lugnt några dagar och bara njuta av att vara här igen. SOM vi har längtat!

På väg till Cape Town: TIA - This Is Africa! Det sitter en kille på flaket bakom däcken dessutom!

Molly goes African - del 11

 Igår var internetanslutningen så dålig att det var omöjligt att publicera något, men nu har vi bättre tur så här kommer senaste nytt.

Det blev en ganska tidig start från Keetmanshoop eftersom vi ville ha lite extra tid vid gränsen in till Sydafrika som var det sista hindret för oss att lyckas föra in Molly och för alltid göra henne till sydafrikan.  Och tur var det! I en och en halv timme (!!) sprang vi fram och tillbaka mellan olika byggnader, först på den namibiska sidan och därefter på den sydafrikanska. Så här gick det till:

Namibiska sidan:

* Först Agricultural department för att föra ut Molly ur Namibia.

* Sedan en speciell avdelning av tullen för att få tillstånd att föra ut vår hyrbil från Namibia.

* Därefter Immigrations för att fylla i ett papper på att vi lämnar Namibia och få utresestämpel i passet.

De första vinodlingarna!

Sydafrikanska sidan:

* Nej, nej - inte Agricultural för Molly först, här inte! Spring bort till Immigrations först och få inresestämpel i passen! Nähä, inte det heller. Vi måste först till Health Department några hus längre bort för att visa upp våra PCR-testresultat från Windhoek plus fylla i hälsoformulär.

* NU kunde vi får springa tillbaka till Immigrations för att få inresestämpel i passet och visa upp våra Permanent Residencys.

* Dags för Molly att ta sig igenom nålsögat! Det första den bistre mannen frågar efter är "payment for the dog". Va?!? Kvittot på att vi köpte henne för snart 1,5 år sedan?? Nej, på att ni betalat de R240 som vi vill ha för att ni ska få föra in henne. Jamen DET är ju inga problem, säger vi glatt och börjar rota efter "ränder" i plånboken. Nej nej, detta kan endast betalas via internet. Men vår namibiska internetuppkoppling är precis slut och våra sydafrikanska telefoner har ingen "data bundle" (internetuppkoppling) eftersom vi inte kunnat köpa det hos Vodacom ännu. Då blir det ingen införsel av hunden! Kan vi inte få koppla upp oss på ert wifi då? Nähä, det vet de inte hur man gör. Efter långt debatterande och ivrig hjälp från alla andra kunder och anställda på kontoret kom vi på lösningen att den bistre mannen, som vid det här laget tinat upp av Mollys slickande, kunde betala summan åt oss via sin egen mobil och att vi kunde betala honom i kontanter för det. Puh! Efter massor med pappersexercis var det äntligen KLART!!!

* Sista anhalt blev den sydafrikanska polisen där vi skulle registrera införseln av hyrbilen i Sydafrika. Det gick faktiskt snabbt och smidigt trots att vi till vår fasa upptäckte att vi inte fått något kontrakt på den automatväxlade SUVen vi kör, utan bara på den manuella bilen som vi först fick men sedan bytte ut. Men polismannen upptäckte tack och lov inte att det dokumentet saknades!

Rosenhof

Helt utmattade satte vi oss sedan i bilen, tittade på varandra och sa med en röst - KÖR härifrån, för bövelen!!! När vi kommit några hundra meter från gränsen drog vi ner rutorna, lutade oss ut och tjoade och skrek ut vår glädje! We made it!!

Väl framme på vårt guesthouse i Springbok åt vi en firarmiddag med underbar springbokfilé innan vi tog en kvällspromenad och sedan utmattade stupade i säng. Idag har vi bilat drygt tre timmar till den lilla fina staden Clanwilliam där vi ska sova den sista natten "on the road" innan vi kommer hem till vårt hus. Här har vi bokat söta The Garden Cottage (två sovrum, vardagsrum och kök) på mysiga, familjedrivna Rosenhof Guesthouse som ligger idylliskt i en parkliknande anläggning med stora gräsmattor (gissa vem som är mest glad över gräsmattorna, haha). Vi har hela det lilla söta huset för oss själva och utanför finns en pool och grillterrass. Här skulle vi gärna ha stannat längre men det får bli en annan gång. Resan hit har fört oss in i ett allt grönare landskap med pampiga berg och över häftiga bergspass. Nu ska vi ut och hitta någon take-away-middag att ta med oss tillbaka och avnjuta på grillterrassen i solnedgången med en nöjd och glad sydafrikansk hundflicka vid våra fötter.

Rosenhof

To be contineud...

Molly goes African - del 10

Efter en underbar och vilsam natt på härliga Roof of Africa, där Molly snabbt blev hela personalens favorit och kelgris, blev det idag en rejäl bilresa på fem timmar från Windhoek till Keetmanshoop. Vår SUV (en jättestor Toyota Hilux med ett lastutrymme stort som ett mindre garage) har tack och lov en fantastisk AC så vi klarade dagens färd galant trots att temperaturen utomhus stundtals var uppe i 34 grader! Naturen i den här delen av Namibia har en karg, märklig skönhet med ett landskap som ibland nästan påminner om ett öken- eller månlandskap. Björn har monterat upp Mollys stora, fina bur som vi hade med oss från Sverige så även hon kan se ut genom fönstret, vilket hon älskar att göra. Hon har alltid gillat att åka bil och aldrig blivit åksjuk. Då och då stannade vi när vi hittade en plätt med grönt gräs så hon fick uträtta sina behov, men till största delen sov hon så gott i sin bur med älsklingsfilten och några favoritleksaker i. Älskade lilla hund! Hon är verkligen så lätt, snäll och tålmodig att resa med.

I natt sover vi i staden Keetmanshoop på ett enkelt guesthouse med en mycket vänlig värd som försåg oss med hämtpizza ikväll när han förstod att vi bilat långt och var trötta. Vi har en gäststuga på två rum och kök för oss själva, med en liten inhängnad trädgård utanför där Molly lekt på seneftermiddagen och snabbt "pinkat in" sina revir. Nu är vi mätta och belåtna och ser fram emot en tidig start imorgon bitti.

Imorgon söndag är "the big day"! Då korsar vi gränsen till Sydafrika och Molly anländer för första gången till sitt nya hemland. 

To be continued...

Molly goes African - del 9

Trött Molly med matte
precis efter landningen i Windhoek.

Igår på Arlanda trippade en söt liten sheltie omkring i spänd förväntan i sitt koppel bredvid matte, saligt ovetande om vilket långt flygande som väntade. Vi mötte två piloter på Pressbyrån som tindrade med ögonen och sa "Åh, så söt!". Björn var snabb i kommentaren och replikerade "Och hunden är ju rätt söt den me', eller hur?". Han är busig, husse!

Molly skötte sig verkligen exemplariskt och klev snällt in i sin väska när det var dags att kliva ombord. Och med våra klappande händer nedstuckna i väskans öppningar gick det tämligen smärtfritt både att lyfta och landa. Första benet var ju också bara två timmar. Efter tre timmar i Frankfurt, då vi lekte med henne för att trötta ut henne och gick hur många kilometer som helst på den jättestora flygplatsen för att komma till vår gate, var det dags för nästa etapp, denna gång hela 10 timmar lång. Planet taxade ut i vad som föreföll vara en hel evighet. Björn började till slut tappa tålamodet och mumlade "Var det inte meningen att vi skulle FLYGA till Windhoek?"

Anyway, till slut kom vi iväg och hade rejält med plats både för oss och Molly i våra business-säten. Flygningen gick egentligen jättebra, men det som blev jobbigt var att Molly totalvägrade att göra vare sig "nummer 1" eller "nummer 2" på de medhavda kissmattorna av blöjmaterial som vi lade ut på golvet på flygplanstoaletten. Hon höll sig från kl 12:30 igår till kl 08:30 imorse - 20 timmar!! Vi led verkligen med henne eftersom hon ju måste haft det eländigt jobbigt. Och sova gick ju heller inte så bra för husse och matte eftersom vi var rädda att missa signaler om att hon var redo, och att hon istället skulle göra ifrån sig inne i väskan eller på ett säte när vi då och då smugglade upp henne en stund.

Med andan i halsen har vi sedan idag fajtats med näbbar och klor för att få ut en automatväxlad SUV från Hertz. Det tog så lång tid att vi sedan fick tokbrådis med att försöka lösa Mollys tillstånd för att resa in i Sydafrika och våra nya covid-tester för Sydafrika. men till slut lyckades vår namibiska agent trolla fram en veterinär som snabbt skrev ut intyget utan att fråga hur länge vi varit i landet, och med 6 minuters marginal hann vi passa vår tid för att göra nya PCR-tester! Så just nu är vi alla tre helt utslagna på mysiga, hundvänliga hotellet Roof of Africa och ser fram emot en lång natts sömn innan resan fortsätter söderut i Namibia imorgon.

So far so good - det känns underbart att allt gått bra hittills iaf.

To be contined...

Molly goes African - del 8

Problem direkt...

Vi har inte ens hunnit iväg innan det första bekymret uppstår: det visar sig att State veterinary i Windhoek inte är tillgängliga imorgon fredag av någon anledning. Det var där vi skulle få vårt Interterritorial Migration Permit för Molly så vi kan åka vidare in i Sydafrika på söndag efter att ha bilat genom de sydliga delarna av Namibia under helgen. Nästa möjlighet är först på måndag och då kullkastas ju hela vår reseplanering. Vår namibiska agent ska försöka lösa detta, skriver hon på WhatsApp, oklart hur dock. Grrrr! Inte direkt vad vi behöver just nu.

Taxin till Arlanda kommer om 2 timmar och innan dess ska vi försöka övertala Molly att göra både "nummer 1" och "nummer 2", så magen är tom och fin inför flygresan i hundväskan.

Håll tummarna för oss nu!

Molly goes African - del 7

Idag är det avresedag! Efter en ordentlig dusch och schamponering igår har Molly fått ett nytt halsband, Adaptil, med lugnande naturliga feromoner som ska göra henne avstressad. Björn tyckte jag skulle köpt tre halsband så kunde han och jag också fått var sitt😂.

Mollys bilbur är nu nedpackad i jättestor plastbag från Clas Ohlson, för att så småningom spännas fast i hyrbilen i Namibia. Bilbälte för hundar är inhandlat och det ska hon få fastsatt på sin sele när vi åker taxi ut till Arlanda. 

"Rädda mig! Duscha är inte mitt favoritnöje!"

I handbagaget för Molly finns nedpackat en hopfällbar vattenskål, små tuggtabletter (Relax) som även de hjälper till att göra henne lugn och trygg, Puppy Pads som vi hoppas hon ska använda för att göra sina behov på, ett tunt litet koppel (sk utställningskoppel), en favoritleksak, bajspåsar, några små tuggben, lite belöningsgodis och pyttelite torrfoder. Helst ska hon inte äta något under resan (bara dricka vatten), så behovet att göra "nummer 2" blir så litet som möjligt och risken att hon blir åksjuk minskar. Hon brukar inte bli åksjuk i bil i alla fall, men en full mage ökar definitivt risken.

Vi ska försöka hålla er uppdaterade med några små rapporter längs med färden från Windhoek till Kapstaden. Och håll för bövelen alla tummar ni har för oss nu - att vi får ta med Molly på flyget från Frankfurt ikväll, att State Vet i Windhoek ger oss Interterritorial Migration Permit imorgon och att vi lyckas korsa gränsen till Sydafrika på söndag utan att Molly har vistats 30 dagar i Namibia i enlighet med reglementet!

Nu säger vi HEJ DÅ Sverige och Sydafrikabloggens läsare och återkommer från den afrikanska kontinenten!

Molly goes African - del 6

Första uppslaget i Mollys EU-pass, som nu är fullt av intyg och provsvar

Sedan några dagar tillbaka har Molly varit mystiskt gnällig inomhus. Och vår blyga, försynta lilla hund har svansen rakt upp i luften när vi går ut, och hon gör irriterade utfall mot andra hundar - något vi aldrig upplevt tidigare. Igår natt låg hon tätt intill våra ryggar nästan hela natten då hon annars brukar föredra att ligga i sin korg eller möjligen vid våra fötter. Ja, några av er har nog redan gissat det: Molly löper nu för första gången! Perfekt tajming - NOT! Ja ja, inte mycket att göra åt detta. Tre veckor lär det ta, dvs hela vår resa och lite till. 

Vi skannade in och mailade alla Mollys svenska papper (EU-pass, provresultat, vaccinationsintyg, intyg från Jordbruksverket, veterinärintyg, etc) till den namibiska agenten härom dagen. Det tog hon tacksamt emot och skulle genast införskaffa ett "Permission To Land Letter" att maila till oss. Jaha?!? Ett sådant dokument har vi inte läst eller hört talas om någonstans förrän nu. Man blir så matt... Ibland funderar vi på om det inte skulle kunna vara lättare att föra ut den svenska guldreserven (om vi nu har någon sådan) ur landet än en liten hundflicka.

När vi landar i Windhoek kl 8 på fredag morgon den 17e september har vi fixat tidig incheckning på Roof of Africa Guesthouse så vi kan kasta oss i säng bums och hinna sova lite innan vi ska iväg till State Veterinary, se pigga och fräscha ut och ljuga så det osar om det: "Nu har vi rest runt en tid i Namibia och vill sååå gärna fortsätta vår rundresa in i Sydafrika. Kan vi få ett Interterritorial Migration Permit för vår lilla vovve, tack *blinkblink*?" Ja, hualigen! Lyckas vi med det så kan vi lyckas med ALLT.

Dagen efter, på lördagen, påbörjar vi bilresan med vår hyrda SUV de 150 milen mot Kapstaden. Färden går rakt söderut enligt kartbilden här ovan. Vi kommer att göra följande övernattningar:

Lö-sö: Keetmanshoop, Namibia (Urban Life Guesthouse)

Sö-må: Springbok, Sydafrika (Herb Garden Restaurant & Rooms)

Må-ti: Clanwilliam, Sydafrika (Rosenhof Garden Cottage)

Och på tisdag kväll 21 september får vi äntligen sova i våra egna sängar i "gamla" huset på Waveren Avenue i Somerset West. På onsdag förmiddag ska vi lämna hyrbilen på flygplatsen i Kapstaden. Och den 1 oktober har vi äntligen tillträde till nya huset inne på Helderberg Village. HÄR kan ni se och läsa mer om denna härliga "gated community" i Somerset West för 50-plussare. Om ni klickar på "MAP" så kan ni leta upp vårt hus nr 1054 på kartan.

To be continued...

Lästips

För några år sedan träffade vi Marie Sammeli över en lunch för att se om vi kunde samverka på något sätt med det vi då var sysselsatta med. Vi hade hur trevligt som helst men lyckades inte hitta så många yrkesmässiga synergier. 

Sedan dess har Marie slagit in på en bana som författare och börjat ge ut feelgood-romaner som utspelar sig i Kapstaden med omnejd. 

Nu har vi läst en av dem och kan varmt rekommendera den. Som journalister är vi ganska petiga med språket och störs av att läsa alster som inte håller god språklig kvalitet. "Den lilla vingården vid bergets fot" är ett lysande exempel på en välskriven och dessutom mycket trevlig och charmig bok att läsa. Så vi kan varmt rekommendera boken till bloggens läsare. Karaktärerna är fint och levande beskrivna, och bokens vackra miljöer känner vi som bor i trakterna väl igen. Marie första bok heter "Det lilla galleriet i solen". Den har vi inte hunnit läsa ännu men den finns på vår inköpslista. Den bok vi läst är en fortsättning men böckerna kan utan problem läsas var för sig.

Stort grattis till Marie och trevlig läsning önskar vi våra bloggläsare!

Molly goes African - del 5

Molly i ny, fin regnrock

Från dörr till dörr kommer det att ta nästan ett helt dygn då Molly inte kommer att kunna gå ut och göra sina behov! Hur i hela friden ska vi lösa detta?!? Jo, så här har vi tänkt:

Tack och lov var något av det första vi lärde Molly när hon var liten valp att kissa och bajsa på kommando – jo, faktiskt! Vi upprepade orden ”kissa” och ”bajsa” just när hon gjorde det av sig själv, och så massor med beröm och godis på det varje gång. Det har vi haft mycket nytta av när vi haft bråttom iväg någonstans och vill att hon ska sköta sina behov rappt och snabbt innan vi sätter oss i bilen. Nu fick jag, Samira, en idé som jag tyckte var helt briljant: jag införskaffar s k ”puppy pads”, en kissmatta för valpar av ett blöjliknande material som man kan lägga ut på golvet för valpen att kissa på. Så stänger jag in mig och Molly på vår lilla gästtoalett i hallen, sätter mig på toastolen och lägger ut kissmattan framför mina fötter och ger kommandot till Molly. På så sätt kan vi öva hur det skulle kunna fungera på en toalett på Frankfurt flygplats där vi byter plan eller på flygplanens toaletter. 

När kissmattorna anlänt var det dags att påbörja träningen. Bästa tiden är förstås på morgonen när hon har bråttom att göra sina behov. Trodde jag. Jag ringde Cosmos husse och sa att Molly och jag kanske skulle bli lite sena denna förmiddag eftersom det kanske skulle ta en liten stund att få henne att acceptera att byta ut en skön, välklippt gräsmatta mot en ”puppy pad”. Föga hade jag anat att jag skulle bli sittande på toaletten med Molly i 3 timmar!!! Men till slut gav hon upp och kissade på valpmattan, precis innan jag själv var färdig att kasta in handduken. 

Dag nr två visste jag ju att hon faktiskt kunde hålla sig från cirka kl 22 på kvällen till 12 på dagen, plus att hon ju gnydde när hon kände att hon inte skulle kunna hålla sig längre. Så då pysslade jag med lite av varje och gick bara in med henne på toaletten ungefär en gång i timmen. Jag förväntade mig att det skulle gå snabbare den här gången eftersom hon borde ha förstått vad jag förväntade mig av henne. Men nu startade något som bara kan beskrivas som Viljornas Kamp. Jag avgick till slut med segern i alla fall – kl 14!!! Stackars lilla Molly kämpade så tappert för att slippa kissa inne, och jag grät med henne när solen lyste där ute och jag inte kunde få henne att förstå att vi skulle kunna gå ut så fort det här var avklarat.

Men nu har vi i alla fall testat här hemma två gånger. Mer än så har vi helt enkelt inte hjärta till. Och är hon verkligt nödig under flygningen så lär hon ju ge upp och göra vad hon ska på valpmattan på flygplanstoan till slut. Märkligt nog finns det ingen Pet Relief Area på Frankfurt, som vi har läst att det nästan alltid finns på amerikanska flygplatser, t ex. 

Vi har också kostat på oss lyxen att boka biljetter i business class den här gången för att ha extra gott om utrymme för oss och Molly. Vi hoppas att flygpersonalen ska se genom fingrarna med att vi tar upp Molly ur väskan lite då och då, även om det egentligen inte är tillåtet. Men vi vet att de ibland brukar vara hyggliga med det på långflygningar.

Så nu börjar vi skönja horisonten på alla förberedelser för att åtminstone få Molly till Namibia. Nästa steg blir att se till att hon kommer till Sydafrika och Kapstaden också.  Så i dagarna har vi börjat söka hundvänliga boenden längs vår väg mellan Windhoek och Kapstaden. Men det är glest mellan de små samhällena ute på landsbygden, för att inte tala om hur glest det är mellan ”pet friendly accomodation”.

 

To be contined… 

Molly goes African - del 4

 Molly har nu tagit alla blodprov hos en sk "officiell veterinär". Det räcker alltså inte med en "vanlig" leg veterinär, utan dessa prover, papper och intyg får bara färdigställas av en veterinär från en lista som finns hos Jordbruksverket. Puh! Vi blev tipsade att åka till Norrtälje (två timmars bilresa tur och retur) men hittade tack och lov ett ställe i Sollentuna istället, 15 min med bil från vår bostad i Stockholm.

När veterinären tagit proven sa hon att svaren skulle dröja cirka en vecka. Hon påpekade också att om något av svaren skulle vara positivt skulle hon inte kunna utfärda några resepapper till oss och vi skulle få komma tillbaka och ta nya prover - om 3-6 månader!!! Och det kan tydligen räcka med att hunden har haft en fästing under sommaren för att något av proverna ska bli positivt. Tack och lov har vi haft dubbelt fästingskydd på Molly hela sommaren (både Frontline-vätska i nacken och NexGard Spectra tuggtablett), men några få fästingar har vi plockat ändå... Nya sömnlösa nätter, men så härom dagen kom äntligen svaret: alla prover är negativa! Hurra!!

Nästa utmaning visade sig vara att hitta en lämplig transportväska för Molly att sitta i under flygresan med oss i kabinen. Vi åkte runt till några av landets största zoo-affärer som tack och lov finns här i Stockholm, men den största väskan vi hittade där var alldeles för låg och kort för att Molly skulle kunna resa sig upp och vända sig, vilket är ett krav (alldeles rättmätigt!). Snabbt ut på Facebook och lägga ut en fråga i de hundgrupper där vi är medlemmar. Och där fick vi det suveräna tipset att via postorder beställa en perfekt väska med rätt höjd och längd (Sturdibag Extra Large). Väskan är formbar men ändå mycket stadig, så den går lätt att anpassa till det utrymme den kommer att vara på i kabinen. Och det finns gott om luftiga nätväggar och även öppningar både på sidorna och upptill så vi lätt kan sticka in handen och lugna henne om det behövs. Väskan väger dessutom bara 1,5 kg och tillsammans med Mollys 5,5 kg klarar vi då den totala viktgränsen på 8 kilo med ett helt kilos marginal. MEN (varför ska det alltid finns ett MEN?) väskans bottenplatta är några centimeter bredare än vad Lufthansa tillåter. Därför kommer smarta husse att tillverka en lite smalare alternativ bottenplatta av stadigt, lättviktigt material som vi kan ha med i packningen om flygbolaget skulle klaga. Så nu slipper vi i alla fall sömnlösa nätter av DEN anledningen.

To be contined...

Molly goes African - del 3

 Oj, oj, oj, så svårt det kommer att bli för Molly att lämna stiliga kärleken Cosmo i Sverige💘! Måtte vi snabbt hitta nya roliga hundvänner i Sydafrika. Runt vårt nyköpta hus i Helderberg Village i Somerset West finns tack och lov 10 km med promenadvägar och stigar runt golfbanan, parker och vackra små dammar. Och många grannar har också hund, har vi fått höra. Men inget kommer någonsin att kunna ersätta de nästan dagliga träffarna med älskade Cosmo, det vet vi ju.

Molly med kärleken Cosmo

Vår avfärd den 16 september kommer snabbt allt närmare. Det är högar med papper, intyg, etc som ska bli färdigt i tid. Vaccineringar ska göras och blodprov tas vid väldigt specifika tillfällen - inte för tidigt och inte för nära avresan.

Och så plötsligt händer det - när den namibiska agenten får höra att vi bara kommer att stanna några dagar i Namibia under vår bilresa mot gränsen blir hon så där tyst en stund igen, innan hon säger: "According to the law, you need to stay 30 days in Namibia before you leave the country with Molly!" Då är det vi som blir alldeles tysta, när vi inser att hela vår fiffiga plan just faller i bitar. Men så tillägger hon att vi nog ska kunna fixa det ändå. När vi landar på fredagen åker vi direkt till State Veterinary i Windhoek och meddelar glatt att vi den senaste tiden bilat runt i Namibia och nu vill fortsätta vår resa in i Sydafrika. Och så kommer veterinären lika glatt att utfärda ett Interterritorial Migration Permit utan att be att få se inresedatum i passet och våra flygbiljetter. Hon är övertygad om att det kommer att fungera. Hmmm... men vad har vi för val?!? Och det absolut värsta som kan hända är att vi blir fast i Namibia i 30 dagar. Det skulle allvarligt rucka vår tidsplan för inflytten till vårt nya hus, men det är ju ingen katastrof ändå. Och en av oss kan ju faktiskt flyga vidare till Cape Town medan den andra är kvar med Molly i Namibia i något vi hyr via Airbnb. Allt löser sig - think positive 😅.

To be continued...

Allvarlig varning för Watercircles Caravan Club!

Vi har tidigare skrivit om detta försäkringsbolag här på bloggen. Allra först var vi mycket positiva till bolaget som hade unika 90 dagars reseförsäkring ingående i sin hemförsäkring. Många som vistas en längre tid i Sydafrika varje svensk vinter hade mycket att tjäna på att byta hemförsäkringsbolag till Watercircles Caravan Club.

MEN - det första som inträffade var att bolaget helt plötsligt hade dubblat sin premie för förlängning av reseskyddet utöver de 90 dagarna. Det skrev vi om HÄR.

Sedan började det trilla in en hel del mycket negativa upplevelser av bolagets skadereglering. Det kan ni läsa om HÄR.

Och nu har bolaget ytterligare försämrat sina villkor på ett riktigt drastiskt sätt. För det första har man halverat antalet dagar som ingår i hemförsäkringens reseförsäkring till enbart 45 dagar, precis som alla andra försäkringsbolag. Och till råga på allt så är det inte ens längre möjligt att förlänga reseskyddet, så behöver man stanna längre än de 45 dagarna får man vända sig till reseförsäkringsspecialisterna Gouda eller ERV. Och som spiken i kistan, till skillnad från de flesta andra svenska försäkringsbolag, så gäller inte reseförsäkringens 45 dagar över huvud taget i Sydafrika för tillfället! Så länge UD:s reseavrådan enbart baserar sig på covid-19 har andra hemförsäkringsbolag, t ex Trygg-Hansa och Dina Försäkringar, inga restriktioner för den reseförsäkring som ingår i hemförsäkringen. Men så inte Watercircles.

Det finns alltså ingen som helst anledning att vara kund längre hos Watercircles Caravan Club! 

Alla unika fördelar är borta och erbjudandet är idag betydligt sämre än andra försäkringsbolag vi jämfört med. Och vi vill verkligen varna för den mycket undermåliga skaderegleringen. Det är ju när en skada inträffar som man på allvar behöver sitt försäkringsbolag, och här upplever alla vi talat med att detta bolag verkligen sviker sina försäkringstagare. 

Om ni för närvarande har er hemförsäkring med Watercircles och planerar att resa till Sydafrika så måste ni således teckna en annan reseförsäkring för hela utlandsvistelsen eftersom bolaget nekar de ingående 45 dagarna. Då vill vi tipsa om att teckna en parallell hemförsäkring med annat bolag även innan huvudförfallodagen, eftersom premien med bred marginal lär understiga vad det kostar att teckna reseförsäkring i 45 dagar med Gouda eller ERV, enligt de priser vi räknat på.

Vill ni ha ett bra hemförsäkringsbolag med bra villkor och skadereglering kan vi varmt rekommendera Dina Försäkringar som vi själva har många goda års erfarenhet av. Även Trygg-Hansa har gjort gott intryck på svenska Sydafrika-resenärer genom åren. Men för vår del har det visat sig billigast att teckna med Dina Försäkringar, och deras skadereglering är den bästa vi erfarit under alla år vi haft hemförsäkring.

Molly goes African - del 2

Molly har, under sitt dryga år, vuxit upp till en söt ung dam med härlig leklusta och aptit på livet. Vi njuter av samvaron med henne varje dag, och flera gånger i veckan träffar vi hennes stiliga pojkvän Cosmo som bor här i närheten för roliga "playdates". Hon har lekt i frasiga, virvlande höstlöv, firat en vit jul och lekt massor av timmar i den skojiga snön. 

I vår och sommar har det blivit en hel del båt och hav också för Molly som klär mycket bra i sin fina, röda flytväst. 

Nåväl - flygbiljetter till den 16e september var således införskaffade med Lufthansa via Frankfurt till Namibia. 

Den vänliga killen på Lufthansas kundservice kollade att det fanns plats för Molly inom den kvot av hundar som får medfölja varje plan i kabinen. 

Hyrbil bokade vi också, med upphämtning på Windhoek flygplats och avlämning på Cape Town International fem dagar senare när vi i lugnt tempo avverkat de 150 milen mellan de båda städerna.

Så var det då dags att börja få koll på alla dokument, blodprover, pass, medicineringar och vaccinationer som Molly kommer att behöva för att kunna resa till de båda länderna. Jordbruksverkets sida hänvisar till de olika ambassaderna för att få kontakt med veterinärmyndigheter i respektive land. Från ambassaderna fick vi länkar där vi kunde läsa på om allt som krävs. Det stod rätt snart klart för oss att detta var något vi skulle få svårt att fixa själva så vi tog kontakt med en sydafrikansk firma som specialiserat sig på djurtransporter, sydafrikanska Global Paws. Men de hänvisade oss vidare till den namibiska branschkollegan Pettravel eftersom vi landar först i Namibia.

Två mail till Pettravel förblev obesvarade, så till slut ringde vi till företaget under vår semester på den svenska västkusten och fick kontakt med en trevlig och hjälpsam ägarinna fredagen den 30 juli. Men hon blev olycksbådande tyst när vi meddelade henne vårt avresedatum, och berättade sedan att Lufthansa gör flygningen med ett dotterbolag som byter till en mindre flygplanstyp söndagen den 8 augusti och då inte kommer att kunna transportera hundar i kabinen. Så resan måste göras innan den 8 augusti!! Det skulle alltså innebära cirka en vecka att brådstörtat avsluta semestern i förtid, bila tillbaka till Stockholm, får alla Mollys förberedelser klara och få allt vårt eget iordning. Helt omöjligt, insåg vi snabbt, framför allt Mollys dokumentation och blodprover mitt i semestertider. Tack och lov hade hon fått rabiesspruta redan i juni eftersom det tar några månader innan blodprov på antikroppar kan tas, men det var ju bara början på allt hon måste genomgå och alla papper som måste färdigställas av olika myndigheter i olika länder.

Men när vi kollade våra flygbiljetter stod det faktiskt att Lufthansa själva skulle genomföra flygningen till Namibia, inte ett dotterbolag. Nu följde ett hysteriskt ringande till först Lufthansas kundservice (drygt 1 timme i telefonkö), där vi fick reda på att det faktiskt var sant att det var ett dotterbolag vid namn Eurowings som skulle utföra flygningen. Ny telefonkö till Eurowings kundservice i Tyskland (45 min i kö), för att där få beskedet att vi skulle ringa DERAS dotterbolag Eurowings Discover på ett annat Tysklandsnummer. Efter ytterligare nästan en timme i telefonkö fick vi tack och lov besked om att det ska gå alldeles utmärkt att flyga ner med Molly på vårt bokade datum i september. Diverse papper mailades också till oss som intygar detta. Men helt lugnt sover vi inte på nätterna numera. Måtte flygbolaget inte bråka med oss när vi väl befinner oss i Frankfurt och byter plan.

To be continued...

Molly goes African - del 1

 Sedan juni förra året är vi numera tre i vår lilla familj - Björn, Samira och den lilla håriga, fyrbenta dottern Molly. Vi har länge drömt om att skaffa oss en liten hundvalp och en sådan var faktiskt utsedd i Sydafrika när vi hals över huvud fick kasta oss ut ur landet i mars förra året pga coronapandemin.

Hemma i Stockholm satt vi i limbo och sörjde över hundvalpen som aldrig hann levereras, när vi insåg att vi faktiskt skulle kunna försöka få tag i en valp i Sverige istället. Det visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det var fler än vi som tyckte det var en fiffig idé när man nu plötsligt var tvungen att vara hemma mer än normalt i pandemitider. Men till slut gick det vägen och den 12 juni 2020 hämtade vi äntligen vår lilla shetland sheepdogvalp. Hon har en mycket nobel stamtavla, men det imponerande kennelnamnet Windcrest Time To Dream är kanske inte något man i hastigheten hasplar ur sig när man kallar in sin hund. Men Good Golly Miss Molly så söt hon är, så Molly fick tilltalsnamnet bli!

Vi gladde oss åt att Molly redan från början var liten och nätt eftersom vi ju visste att vi skulle flyga henne till Sydafrika så småningom när vi själva skulle återvända. Men föga anade vi vilka problem vi skulle komma att stöta på. Det visade sig nämligen att Sydafrika har brittiska samväldesregler när det gäller införsel av djur. Inga djur, oavsett storlek eller vikt, får medföras i kabinen på flygplanen, oavsett flygbolagens egna regler! Om det så bara är en liten dansmus man vill ta in så måste den fraktas i bur i "cargo class" hela flygresan. Molly har visat sig ha ett alltför ömtålig psyke för att kunna resa ensam nere i lastutrymmet på det sättet, så vi fick snabbt börja smida alternativa planer istället. Vi undersökte kryssningsfartyg, men det visade sig att det endast finns ett enda fartyg i världen som tillåter hundar ombord och det är Queen Mary II som går mellan South Hampton och New York - föga intressant för oss. Lastfartyg då? Ja, de tar gärna med sig privatpassagerare - men inte hundar. Men så kom vi på att den sydafrikanska regeln ju bara gäller för samväldesländerna och dit hör ju t ex inte grannlandet Namibia. Hurra! Flygbiljetter till Windhoek med Lufthansa via Frankfurt bokades snabbt och rappt. Och därifrån hyrbil till Kapstaden. Problemet löst! Trodde vi, ja.

To be continued... 

(Alla bilder här är från den dag då vi hämtade Molly från uppfödaren, 8 veckor gammal)

Fin artikel om Elginviner från Tidblom Group

Våra vänner Gabi och Hasse Tidblom driver nätvinhandeln Tidblom Group med fina utvalda viner från små privata producenter i Sydafrika. Vinerna levereras hem snabbt och enkelt till beställarens dörr från lagret i Danmark.

Nu har välrenommerade internationella BK Wine Magazine uppmärksammat deras utmärkta vin från svala distriktet Elgin strax utanför Kapstaden, och skrivit en mycket positiv artikel. 

HÄR hittar ni artikeln om Tidblom Groups Elgin-viner! 

Och HÄR kan ni ta en titt på hela det härliga vinsortimentet och beställa hem några lådor när längtan blir stor efter utmärkta sydafrikanska viner lååångt bort från Systembolagets standardsortiment.